Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Min mor var åbodotter från Östra Värlinge, och hon
kände väl till allt hvad som händt med troll och jettar i
hela orten, och detta har jag hört af henne hundra gånger,
innan min kamrat förtäljde något deraf. Min mor visste
ännu mer om Tornabacken än han, ty hon berättade
många gånger, att äfven en liten pojke blifvit tagen derin
af trollen. Men honom kunde de ej styra der inne, ty
hemma hade han en hund, som han nödvändigt ville gå
till hvar enda dag. Då gjorde trollen honom osynlig och
läto honom gå hem. Föräldrarne kunde ej begripa, hvem
det var som hunden hoppade omkring så glad, ty de sågo
ingen menniska; men slutligen kommo de på rätta tankar
och hemtade dit presten. Han såg ej heller annat i början,
än att hunden lekte och hoppade, men snart öppnades
hans ögon så, att han kunde taga bort det, som gjorde
pojken osynlig, och från den stunden passade föräldrarne
bättre på sina barn, så de ej fingo leka på Tornabacken
eller skära kvistar af träden och buskarne der uppe.
Mor talade också om orsaken till, att drängarne i
Arrie by aldrig kunde — åtminstone förr i tiden — komma
till sammans på ett dansnöje, utan de råkade i gräl och
slagsmål med hvarandra, om de så ej fingo ens så mycket,
som vatten på en syl, än mindre om de fingo öl eller
bränvin. Detta kom sig deraf, att någonstädes i en backe,
nära byn, bodde en trollkvinna, som hade döttrar, och de
fingo lof att gå på ungdomens dansar i det gröna. Men
så en gång hade drängarne på gyckel slagit öl öfver deras
kläder, hvarpå de gråtande sprungo hem. Då blef modern
så ond, att hon lofvade Arrie drängar, att de aldrig i
tiden skulle komma till sammans på något nöje, utan der
skulle blifva oväsen och förargelse.
I Håslöfs ättehög skulle förr i tiden ha bott en drake,
som bar stort hat till prestgården der. Han sträfvade att
komma dit, ty den dag han kom in till spiseln, skulle
prestgården stå i ljus låga. Han kunde dock ej hinna
längre än ett tuppfjät om året; det syntes deraf, att på
den fläcken fans ej ett grässtrå. En gång skall han dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
