Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blifvit begånget, och mördaren har aldrig blifvit upptäckt.
Skepnaden gick ett stycke ännu bredvid, men på andra
sidan af diket, sedan försvann den.
Gammalt folk tror dock på åtskilligt, som vi yngre
skratta åt, och de kamrater jag haft på skolorna ha
berättat mångehanda ting, hvilka somliga af dem trodde och
några icke. Mycket dylikt har jag äfven hört af min far
och farfar, som sjelfva upplefvat händelser, hvilka ej äro
så lätta att förklara. Farfar körde i sin ungdom mycket
i skjuts, och då hände det honom ofta om nätterna, att
rätt som han körde med tomma vagnen, så började
hästarne att dra, som om de haft det tyngsta lass. Farfar
brydde sig ej stort derom, ty han hade starka goda hästar,
och han tyckte det var hårdt att drifva bort de, som så
hängde sig på. Han visste, att det antingen var
sjelfmördare eller sådana stackars drunknade personer, hvars
lik ligga i sjön, och han visste äfven, att han antingen
blef af med dem vid något råmärke eller vid kyrkogården;
derför tog han hvarken vagnshjulet af eller brukade något
annat medel för att bli dem kvitt. Han höll bara säkert
på tömmarne, ty han kände af gammalt, att hästarne, som
nu gingo och drogo tungt, hastigt skulle rycka till, då
han blef allena på vagnen, och så sätta af i vild galopp,
om de ej höllos igen.
En af mina kamrater omtalade, att han hört af sin
far, att för icke så fasligt länge sedan bodde i Ödåkra en
man, som hade en egen tillit till snokar. Der var godt
om sådana i hans gård, de lade sina ägg i gödselhögen
och förökade sig starkt. De hade sin egen ho i kostallet,
och pigan skulle ge dem mjölk hvarje gång hon mjölkade.
Om kvällarne kröpo många af dem in i köket och lade
sig på den varma stenspisen och i askan. Ingen fick der
ofreda dem, utan lågo de der till morgonen, då kökspigan
varsamt skulle hänga dem öfver sin arm och bära ut dem.
Mannen höll före, att lika så blanka och feta som dessa
tomtormar voro, lika så blank och vacker skulle hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
