Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
innan de blefvo kyrktagna, «göras hvad der kunde och borde».
Hon hade hört, att i hennes mormors tid varit brukligt, att
först bära sådana lik in i kyrkan eller rundt om kring den,
innan de nedsattes i grafven, och hon tyckte det var en god
kristlig sed. Men sedan den var afskaffad, brukades, att
gudmodern gick in i kyrkan och bad för den aflidna, samt
offrade till prest, klockare och fattigbössan, medan liket
nedsattes framför kyrkodörren. Nu hade gumman hört, att
man äfven begrafde sådana lik om söckendagarne, liksom
man ej mera iakttog försigtigheten att nedsätta båren i
kyrkogårdsporten, på det ej en sådan kvinna skulle komma
hem och spöka. Denna uraktlåtenhet betraktade hon och
många gamla med henne som något rent af okristligt slarf.
Som jag nyss sagt, var farmor mycket god mot
kringvandrande tiggare, all den tid hon ej beböfde frukta för
varulfvar, men hon gaf dock ingen vandringsman något,
förrän hon kastat en blick på hans fötter, för att förvissa
sig om, att han ej hade hästfötter. Det fins nemligen en
sägen, att bäckhästen en gång skapat om sig till man,
gått in i en bondgård och der bedt om mat, liksom en
tiggare. Det var just vid den tid på dagen, då husfolket
fick sin aftonmåltid, och som den bestod af mjölgröt,
erhöll vandraren äfven en skål full, der han satt på
tiggarbänken. Men då han nu begärde att få smör i gröten,
steg husfadern upp från bordet, för att närmare taga
tiggaren i skärskådande. «Åhå! vi ha fått bäckhästen till
gäst; jag ser hästfötterna», sade husbonden. Då for
tiggaren med ett högt hånskratt ut om dörren.
Innan vi fingo en mera ordnad fattigvård, hölls det
för en stor skam att stänga sin port för tiggaren eller
vägra honom nattherberge. Bland de sägner, som gå från
mun till mun om snåla, ogästvänliga bönder, berättes äfven
följande: För att slippa att låna tiggare hus öfver natten,
plägade en bonde hvarje kväll kläda sig i trasor och sätta
sig på tiggarbänken i sig egen stuga. När der så kom någon
fattig vandrare och bad om herberge, svarade kvinnan, att
de redan tagit emot en, att ligga på bänken; fler kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
