Note: This work was first published in 1957, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
traktar högt, men döden skär
av vårt hopp och slår oss ner,
gömmer oss i jord och ler.
Den som vill i silke gå
gör han brun, svart, blek och blå.
Den som vill ha världen all
stoppar han i jorden kall.
På en sand, ja, på en is
bygger ej den som är vis.
Vädret starkt honom blås kull.
Så är den som sölv och gull
samkar hop och menar få
eviglig därmed omgå.
Arvegods ej världen är.
Falskt är allt som hon dig svär.
Emot dön och dödsens makt
gäller ej mod eller prakt,
ingen ört i trägård din,
ingen konst och medicin.
Och det man mest undra må:
tör han in till dem ock gå,
som ha för sin dörr stark vård,
grav och mur runt om sin gård.
Dön är döv och alldels blind,
sölv och gull slår han i vind,
kung och bonde gör han lik,
tager fattig såsom rik.
Inget lås för dörren står,
genom vakt och mur han går.
Sitter du vid bordet grann,
kräselig med spel vid hand,
tänk att dön står i en vrå,
pekar fram med fingren blå,
ler åt dig och allt ditt prål,
stöter dig med handen snål
klappar på din kinner vek,
stäcker dants och hindrar lek,
säger: kom, ditt glas nu är
luppit ut, din stund är när,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
