Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Balen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ville störta upp igen. Men tant Julia, som, efter att en god stund
ha varit hemma för att göra les honneurs vid lordens supé,
kommit ned för att hämta ungdomen, tog henne tämligen omildt i
armen och sade:
– Nu går Bella bara med.
Här hjälpte inga böner, en gång ville fröken Julia njuta af att
härska, och nu visade hon ogeneradt, att hon kunde det.
Dick dansade just med en ung flicka, som synbart visade
honom det största intresse, och Maud bad Inger underrätta honom
om, att de gått hem i förväg.
Hon tog detta som förevändning att kunna stå och följa hans
rörelser när han dansade, nej, nästan flög fram med henne, den
där lilla »tyllmassan», sammanväfd af månsken, smäktande
suckar och glödande blickar.
Huru en flicka kunde se på en karl så där ohyggligt länge och
med det där släpiga uttrycket, förstod då ej Inger Balle, som ej
anade att uttrycket i hennes egna ögon och de hårdt sammanprässade
läpparne skvallrade om långt eldigare känslor.
– Har ni då ändtligen slutat? sade hon hårdt och knuffade till
Dick med armbågen, då han ifrigt samtalande med sin dam vände
ryggen åt Inger.
Han hörde icke eller brydde sig icke om att höra henne.
– Maud har gått hem, nästan skrek hon öfver hans axel.
– Var hon sjuk? – Frågan lät ifrig.
– Sjuk? hvarför skulle hon det? Ska’ alla vara sjuka, som inte
tycka om att flänga kring golfvet som galningar hela natten?
fräste hon.
– Jaså! Nå, då kan jag ju få dansa ännu ett par slag, fröken...
Han lade sin arm om »tyllmassan», på ett vekt, ömt sätt, och
skulle dansa ut.
– Skall ni gå ensam, fröken Inger... midt i natten? Jag hade
lofvat att följa er....
– Tack så mycket! Trifs ni bara att gå ensam, så nog klarar
jag mig. »Vänta!» Jo, jag tackar jag! Jag skulle stå, om ock
bara en minut, och vänta på en karl... mumlade Inger och
banade sig med trygg gång och breda fasoner väg emot dörren,
fullkomligt okänslig för de leenden, som öfver allt sändes efter den
klumpiga flickan.
Om de kunnat ana, att hon nödgades prässa tillsammans sina
ögonfransar för att krossa de tårar, som ville bana sig väg utför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
