Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Stamförvandter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Jag har tänkt på dig, sade Maud och gick uppåt stranden,
– kom och sätt dig, så få vi språka... är du ensam? Se här!
Vi ska’ äta godsaker, medan vi tala, tag! Ät allt, hvad du vill.
Sibyl!
Flickan lät ej bedja sig länge, hon slukade med en vildinnas
glupskhet de läckra frukter och tårtor Maud hade kvar, och hennes
hvita tänder höggo sig begärligt in i den saftiga frukten.
– Nu skall du tala om för mig om ditt lif, Sibyl... anse mig
som din vän....
På rådbråkad svenska sade Sibyl efter en stund:
– Mitt lif... en enda lång dag... blå himmel... skogar,
ängar, fåglar, soluppgång i röda moln, solnedgång på
purpurbädd i väster. Ibland i hafsvågor, ibland mot blånande berg
– dans med tamburin, dans bland dragna knifvar... lek och
ras.
– Hvad du är fri och lycklig!
– Men svält, stryk och elände, hugg och slag... af gamla
häxor... af Juan och Dragi, som båda älska mig... hon skrattade
vildt, men på samma gång vemodigt, och stirrade framför sig
med sina stora, svarta ögon.
– Får jag se din hand? Jag har af de gamla lärt mig tyda
framtidens dunkla gåtor....
Maud räckte fram sin välbildade, genomskinligt tunna hand
med rosenfärgade fingertoppar och ovala, skära naglar. Sibyl
fattade den med sin svartbruna hand, bredde ut Mauds i sin egen
och såg nästan smekande därpå, sedan vände hon den och följde
länge och tankfullt liniernas gång.
– Skall jag säga dig, hvad jag ser?
– Ja – du skall säga mig allt, allt!
– Men då kommer du att fälla tårar.
– Hvad ser du då?
– Du är ensam – hon följde hvarje linie, hon beskref, med
sitt pekfinger... du har en närstående... ja... två! men dem får
du ej äga ensam... du blir snart utkastad i världen... sorger,
strider, och få se, många veck... många bekymmer... Din hjärtans
kär... den får du ej... den du hatar... blir din...
– Nej, du kan ej spå, sade Maud och slet sin hand ur hennes.
Vid de sista orden blef hon blossande röd och ropade: ingen, ingen
på jorden skall tvinga mig till något sådant, hällre fattigdom,
död, ja... allt utom det!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
