Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X. Lord Crawford får ett lätt slaganfall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Här i huset kommer man från den ena öfverraskningen, in
i den andra, hela dagen, sade lord Crawford godmodigt och
hälsade den unge mannen välkommen.
Men nu kunde Maud ej längre hålla sig utanför; hon sprang in
och frågade fadern, om han inte tyckte, att Thore var förträfflig
som betjänt.
Thore bugade sig, högeligen smickrad.
Men den, som ej såg trakterad eller glad ut, var doktor Grane,
som med bistert rynkade ögonbryn iakttog Mauds öfverdrifvet
lyckliga uttryck, allt sedan den unge mannen kommit. Han
kunde ej häller med den där förtroligheten dem emellan...
Men han satt tyst och betraktade några vyer från Italien, utan
minsta aning om hvad han såg – – ty så ofta han var i tillfälle
därtill glömde blicken sig kvar på den unga flickans tjusande
drag och graciösa rörelser.
När Thore blifvit sänd upp till Dick för att bedja honom komma
ned, och lord Crawford förklarade, att han kände sig fullständigt
återställd, »ringde Maud ihop» några vänner hvilka bodde i
närheten, och Inger Balle lofvade äfven att komma, så snart hon fått
hvila sig efter sin stora fröjd i lifvet, det vill säga det grundliga
arbete, som det tog att ordentligt och noggrant intaga sin middag.
– Kan du inte sjunga en bit, Maud? bad Thore, när de unga
stimmade där inne kring de läckerheter, som voro afsedda för
Bella och Maud, men som godt räckte till för dem alla.
Hon tittade med en afvärjande rörelse in åt salongen, där de
båda »äldre» herrarne, fördjupade i samtal, icke tycktes ägna en
tanke eller något intresse åt dem.
Och så slog »zigenarflickan» sig ned vid pianot och sjöng, och
sjöng ... den ena biten efter den andra ... ömsom smekande och
mjukt, ömsom vildt, med en underström af lidelsefull glöd ...
Doktor Grane gaf allt mera förströdda svar, ... han drogs med
in i en atmosfär af poesi och glöd ... där han inte på länge rört
sig ... Underliga tankar ... vemodig längtan, stormande lidelse,
tillbakatvingad för någon tid, tumlade om i hans själ ...
Hvad hans ensliga, pliktuppfyllda lif dock var kallt, tomt och
ödsligt! ...
Nu var det slut med den sången ... Samtalet började åter gå
litet ledigare, ty äfven lord Crawford kände sig underligt beklämd,
när han hörde Maud sjunga så och såg henne i zigenardräkt ...
precis afbilden af den, som utgjorde hans lifs stora tragiska minne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
