Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XI. Storstadslif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och just påverkad af denna allvarliga, ofta strängt förebrående
blick blef hon ännu mera trotsig, hälst när han såg henne, och hon
visade genom ett påfallande ohöfligt sätt, huru fullkomligt
likgiltig hon var, för hvad han tänkte eller tyckte...
Men under tiden fördubblade hon sin älskvärdhet emot den
unge diplomaten ... skämtade, skrattade, pratade och dansade
mera lifligt, mera ohejdadt för hvarje stund.
– Akta sig, fröken Maud – ställ inte till någon skandal – ett
hysteriskt anfall kommer helt säkert som slutet på denna afton
... tag er i akt!
Det var nära att hon slagit till honom med sin solfjäder, så
ursinnigt uppbragt blef hon. Hade han nu dansat med alla andra
flickor hela aftonen utan att en enda gång försöka att få ett hvarf
med henne, så kunde han väl låta henne vara i ro för sina hårda
elakheter ...
Nu gick han fram till lord Crawford ... Hvad kunde det vara,
han hviskade?...
Lord Crawford kom strax därefter fram till Maud, och på detta
sätt blef hennes aning besannad ...
– Maud ... vi måste tänka på hemfärden ... sade han oroligt.
– Pappa, nu har jag som roligast ... Aldrig i mitt lif har jag
funnit mig så väl på en bal som i afton, sade hon med öfverspänd
liflighet, jag vill ej resa! ...
– Maud, du måste, hviskade tant Julia, som nu äfven kom
fram, efter att noga hafva gifvit akt på den unga flickans
glänsande ögon och växlande färgskiftning ... du måste, hör du,
innan det blir försent ...
Maud kände, huru allt blod vek ifrån hennes kinder ... hon
famlade efter stöd, och med leende min och djup bugning erbjöd
doktor Grane sin arm ... lade hennes hand på den ... tryckte den
beskyddande intill sig och förde henne ut genom led af lysande,
skämtande grupper.
Hvarför ägde hon ej styrka att slita sig lös? Därpå grubblade
hon sedan hela natten, där hon låg och vred sig i feberaktig ångest
och oroliga aningar ... Hon tyckte sig ännu känna den svaga
tryckningen af hans arm ... liksom blicken ur dessa djupa ögon,
som behärskade henne ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
