Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVI. Ett hjärta af guld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Det var så sant! Jag fann mig så lycklig att få byta tankar
med en förstående själ, att jag glömde allt annat på en stund.
– Huru är det med Maud? Frågan afklippte alla vidare utgjutelser.
– Jo – vill ni inte afskeda den där lilla gapande ungen först?
Jag har aldrig i lifvet sett en varelse titta så med alla sina drag.
Inger drog barnet med sig in i det inre rummet, som var
Ingers sofrum. Af ljuden hörde han, att där företogs en grundlig
tvättning, och så drogos lådor upp och igen, knäppet på en
portmonnä smällde, och så hviskning om att ej tacka för en sådan
obetydlighet.
Men, huru det var så märkte Dicks uppmärksamma öga, att
»ungen» var iklädd ett par allt för stora och lånta plagg, och såg
rentvättad, mätt och lycklig ut.
– Hunden behåller jag tills vidare, sade hon buttert och öppnade
dörren för den lilla. Glöm inte att fråga, hvad de vilja ha
för honom ...
– Nu, då han har brutit benet, kan han nog inte duga i cirkus
längre – oh! min Fidelio! klagade hon och började gråta.
– Se så – tjut inte! Du kan väl komma hit upp hvarje dag vid
denna tid, så får du se honom, och skaffa dig en bit mat. Adjö
med dig – din Fidelio sofver godt på den där dynan.
Hon sköt omildt barnet ut genom dörren och såg mycket barsk
ut, när hon åter kom in. Men Dick, som med ett alldeles nyvaknadt
intresse betraktade henne, såg i ögonen ett fuktigt skimmer,
som nästan kom hans hjärta att klappa litet hastigare, så
förskönande var det.
– Nåå, äro vi nu klara? sade hon och gick med händerna på
ryggen fram och tillbaka, med sina blickar fästade framför sig
på den rutiga mattan, hvars mönster hon granskade med en sådan
sorgfällig ifver, som det gällt hennes eviga sällhet.
– Det är om Maud, jag ville tala. Maud blir för hvarje dag
allt mera outgrundlig. Hon som förut varit som sammanväfd
af eld och lågor, har på en tid fallit in i ett dystert, plågsamt
grubbel. Och en besynnerlighet, som både Bella och jag just fäst oss
vid, är, att hon hvarje dag samma tid under nära nog en timme
står som fastväxt vid balkongfönstret och stirrar ut åt
Nybroviken. Hon synes håglös och trött, när hon punktligt släpar
sig dit, ofta från de mäst olikartade sysselsättningar, men det
skall hon likväl!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
