Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVII. Kärlekskval
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skulle tro honom i besittning utaf. Det var något passioneradt i
hans sätt att lägga armen om sin dams lif ... något vildt och
obändigt, och på samma gång fängslande, i hans rörelser.
Elin Gustafson utmärkte sig äfven för sin dans och var
omtalad därför. När de äfven denna gång dansade tillsammans,
började det hviskas om dem, och Maud blef allt blekare och
blekare om kinden. Till hennes stora lättnad kom i det samma en ung
löjtnant fram och anhöll om denna dans. Således var »äran räddad».
Af en tillfällighet kommo de just att, efter att ha dansat ett
par hvarf, hvila på samma soffa, där doktor Grane slagit sig ned
med sin dam.
Han reste sig nu upp och hälsade obesväradt på Maud, som
besvarade denna hälsning ganska kyligt.
– Kors! Känna ni hvarandra? sade fröken Gustafson med en
hvass blick.
– Vi ha varit tillsammans hela förra sommaren i Södertelje,
sade han lugnt, utan att möta hennes blick.
– Känner du den där stilige doktorn? Du pratade med honom
nyss? Dessa frågor haglade omkring Maud, som sällan genomlefvat
en sådan obehaglig afton som denna. Hon kände sig för
hvarje minut allt mer och mer på pinbänken. Huru kunde han
våga att visa henne sådan likgiltighet, gränsande till förakt? ...
Det heta blodet började koka inom henne, och när kottiljongen
efter supén spelades upp, utan att han gjort min af att närma
sig henne, greps hon som af ett slags vanvett. Besinningslöst
följande stundens ingifvelse trängde hon sig vig och smidig
mellan grupper af rökande herrar ute i herrentréen och unga damer
som stodo i dörröppningar, rädda att bli »inkilade» mellan
»panelhönsen» och möjligen bli räknade bland dem, förbi hviskande
»öfverblifna» och halffulla musikanter, fram till dörröppningen,
som ledde ut till balkongen, hvarifrån man hörde Vätterns
nyckfulla dån och brus. Hon hade sett honom gå dit för en god stund
sedan, och nu måste hon finna honom ... eller ...
Mycket riktigt, där borta i halfdunklet stod doktor Grane, och
när nu ingen gaf akt på honom, hvilade ett dystert uttryck öfver
hans manliga drag. Han blickade tankfullt till det dofva vågskvalp
som bildade ett mäktigt ackompanjemang till hans inre sorgsna
hjärtemelodi.
En hand lades häftigt på hans arm, och en skälfvande,
upprörd stämma uttalade ett sakta:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
