Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVIII. Slutet på Dicks kärlekssaga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillbaka uppe i sin atelier utan förmåga att kunna arbeta eller tänka
redigt.
Skulle han tala med Bella? Anförtro sig till henne och bedja
henne dela en mycket enkel tillvaro med honom? Vågade han
tro hennes kärlek mäktig ett sådant offer?
Nej! Han kände henne tillräckligt för att veta, att hennes kärlek
ej skulle bestå detta prof. Men – där fanns någon annan, en
flicka med ett kärft, hårdt yttre, men hjärta af guld... till
henne ville han gå, hos henne nedlägga sitt förtroende.
Strax efter middagen samma dag stod han därför vid hennes
dörr och knackade på.
En fin cigarrettdoft strömmade emot honom, när han öppnade
dörren, och Inger sade sitt hårda, kärfva »stig in» med en röst,
som alls ej lät inbjudande.
– Jaså – var det endast du? sade hon och återtog lugnt sin
plats bofta på chaislongen. Sitt ned! – Hon sköt fram en stol
medelst en spark med ena foten. – Nåå – hvad är det nu, som
kan framprässa en sådan himlabefängdt olycksalig uppsyn på en..
ung lords fina panna?
– Skämta inte i dag, Inger – jag är allvarligt förtviflad. Jag
försäkrar dig, Inger, att jag känner mig nära att bryta med hela
lifvet... och befria mig från en tillvaro, som för hvarje dag blir
allt mera outhärdlig...
– Åh hå – så förskräckligt är det väl ej häller, sade hon lugnt
och rökte ännu ursinnigare.
– Nej tack – jag har lagt bort att röka, sade han, då hon bjöd
honom en cigarr.
– Du lagt bort att röka, som förut aldrig kunde förekomma
utan rök?
– Det var förr, det – – nu är allt annorlunda.
– Det var då förskräckligt, hvad du låter illa i dag, sade hon,
nästan retad af hans ohjälpligt tunga humör.
– Inger – hvad skulle du säga, om jag talade om för dig, att
jag är ruinerad, att Maud och jag, i stället för rikedomar, endast
ha skulder, ja skulder öfver öronen?
– Ska’ det vara skämt, det där?
– Rena allvaret är det i stället.
– Ja – det är ju ofattligt, förstås, men omöjligt är det ju
i alla fall ej, när jag tänker på huru du sträfvat och arbetat en
lång tid. Har du nyss fått reda på det här eländet?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
