Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVIII. Slutet på Dicks kärlekssaga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Då är världen likväl uslare, än jag någonsin anat, sade
han med dyster stämma och handen hårdt tryckt emot hjärtat.
Då återstår mig endast att lämna dig denna – han drog af sig
sin förlofningsring och gaf henne – tacka dig för den tid af
kärlek och lycka du skänkt mig, samt säga dig farväl! Farväl,
Bella! –
– Är det ditt allvar? sade hon till hälften rädd och till hälften glad.
– Mitt fulla allvar. Från denna stund finns du ej längre för
mig, Bella! Återstår endast en bön – som du måste bevilja mig
– säg ej ett ord till Maud, om hvad jag talat nu, hör du det!
– Hör du, Dick – inte behöfva vi väl bryta för det här – jag
vet ju hvarken hvar jag skall bo eller hvad jag skall taga mig till
utan din hjälp – –
– Du kan ju till en tid ändå bo kvar hos Maud – därtill fordras
ej att jag binder din frihet med ring, sade han fast – men
det måste vara, vid det jag nu en gång sagt.
– Men – invände hon – kan jag säga till alla, att det är jag
som brutit då? Ty det är så harmfullt annars – –
– Är det din enda grämelse?
Han såg på henne med en nyvaknad blick ... hvari koncentrerade
sig ett uttryck af både medömkan och förakt.
– Nej vars – men du begriper väl, att en flicka måste tänka
på allt.
– Bella! ropade i det samma en kvinlig stämma – Bella, är du här?
– Ja, Agnes, här är jag. Kom, Dick, det är Agnes Grane.
Utan att förråda det minsta spår af sorg eller att en storm
utkämpats, sprang Bella fram emot fröken Grane, som väntande stod
nere på vägen.
– Det här är fröken Grane, doktorns syster, sade Bella, ej
utan en liten förlägenhet.
Dick såg forskande och på samma gång litet konfunderad ut.
– Fröken ... Grane ... men huru i alla dagar ha ni blifvit
bekanta ... jag förstår ej!
– Bella har under hela tiden, sedan jag kom upp till Stockholm,
varit min enda räddning undan ledsnadens mara, sade hon med
en småstadsflickas litet bortskämda och säkra sätt. – Ja, knuffas
inte du, Bella – – lord Crawford kan gärna få veta, att du
varit rysligt snäll emot mig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
