Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVIII. Slutet på Dicks kärlekssaga - XIX. Ett grymt uppvaknande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ditkallad af en obetvinglig oro, hade Inger besinningslöst mot
alla ordningens lagar rusat ifrån kontoret och hade nyss kommit
in till Maud, som nyss hemkommit från en promenad, då de båda
hörde ett skott från rummet bredvid – från Dicks rum.
Med ett anskri, som skar genom huset, störtade Maud ditåt,
men Inger kastade henne åt sidan, häftigt, befallande.
– Du äger ej styrka – låt mig gå, sade hon, sköt ned Maud
i en stol och gick med ett par vacklande steg emot dörren.
Som dödssårad ... utan ett ljud kastade hon sig ned öfver Dick,
och en stönande snyftning arbetade sig fram – men ej ett ord
kom öfver hennes läppar, förrän Mauds spöklikt bleka gestalt
stod vid hennes sida.
– Maud! Maud! Maud! Förstår du då ej, att jag älskade honom!
skrek hon utom sig af förtviflan.
I detsamma öppnade Dick ännu en gång sina ögon, och med
ett stilla, lyckligt uttryck betraktade han Inger, under det att
hans läppar framstammade fullt tydligt.
– För din skull ville jag lefva, Inger! Ty det var dig, jag älskade!
Se’n slöt han under ett lyckligt leende sina läppar, och blicken
blef brusten och kall ...
– Han var mig allt, Maud! sade Inger enkelt. Hennes sorg
var för tung att uttalas i ord, – och likväl kände hon denna
stund en jublande glädje. I denna stund var han hennes.
Ingen skulle kunna beröfva henne hans kärlek – nu hade hon dock
ett minne att lefva af under hela det öfriga, torra lifvet!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
