Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXII. Slaflif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var som om ödet eller slumpen gillat hennes beslut, ty när
hon, dagen innan aflöningen utbetalades, kom hem, låg ett bref
med en okänd stil och lyste emot henne på nattduksbordet.
Hon slet häftigt upp kuvertet och ögnade hastigt igenom de
prydligt skrifna raderna.
Det var ett förnyadt anbud, att Maud skulle få komma till
Dalarne, till den förut erbjudna platsen.
Just som hon satt och grubblade härpå, ringde det, och af en
egendomlig slump stötte Bella och Inger på hvarandra ute i
förstugan framför Mauds dörr.
De tre unga flickorna stodo en stund och betraktade hvarandra
under mållös häpnad ända till dess att Bella tog till orda.
– Det var då för väl att en gång träffa dig hemma då! sade hon
nonchalant och klef raskt på in i tamburen, i det hon öppnade
dörren till Mauds rum.
– Kors aldrig tänkte jag, att det här rummet kunde bli så
pass trefligt, sade hon, med förvåning iakttagande att det såg
rymligare ut än förr. Hon tänkte ej på att det just var därför
att ej hennes egna kläder lågo kastade öfver allt, och ehuru ej
estetiskt anlagd, verkade det ganska trefligt att se litet grönt i
glaset på skrifbordet midt i vintern.
– Kära du – ett sådant kyffe! sade Inger med verklig ledsnad.
Ja – jag vill ju inte säga något för att nedslå dig, men det
ligger ju åt norr! ... hu, en sådan kall, unken luft här är!
– Ja, jag fryser alltid ... ända in i själen fryser jag, sade Maud,
som vid minsta anledning skälfde af inre frosskakningar ... Men
– nu har jag ej lång tid kvar! Sätt er, flickor, så ska’ ni få höra
något!
Maud och Inger undveko att möta hvarandras blickar ... De
hade ju ej träffats på så lång, lång tid ... båda hade varit
för stolta att uppsöka hvarandra ... men till slut hade Ingers
vänskap segrat.
– Jo, fortsatte hon, jag tänker lämna min plats, min ohyggliga
plats, och resa ut till landet, till Dalarne.
– Är du galen? ropade Bella... Du är väl inte spritt galen?
lämna en plats; då man varit lycklig nog att få den!
– Såå, fröken, ni anser det vara lycka? sade Inger. Nej –
tack, skall du ha, Maud! Inger räckte ut sin hand och tryckte
Mauds med kraft och värme – tack skall du ha, som har mod!
Din karaktär skulle i annat fall varit bortfuskad – – tack, för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
