Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXIII. Befrielse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tant och de små idioter, hvilkas intressen hon ej kunde förstå ...
utan med ett gladt, förtroendeväckande deltagande i deras små
intressen .. precis med samma ton och uttryck, som då hon talade
med stort folk.
Och snart voro de både tvättade och klädda utan minsta skrik
eller oväsen.
Under ras och glam gingo de alla fyra nedför vindstrappan och
in i frukostrummet, där disponenten och fru Amalia tillika med
den unge jägmästaren och landtbrukseleven, (för resten en
adelsman) sutto vid bordet.
De nickade en half hälsning åt Maud, och frun, som dref en
sportsmässig klatschning med sina ögon, alltid innebärande samma
smäktande uttryck ägnadt »den siste» hon såg på, sade till sin man:
– Hör du pappa, här är den nya fröken.
Nu kan fröken se till barnen vid det där bordet. Skär åt dem
vid middagarne, och bryt i deras bröd till mjölken. Ja – fröken
kan väl förstå något, utan att jag pekar på allt, tillade hon,
generad af Mauds stora ögon, som med ett litet gäckande och
öfverlägset uttryck betraktade fru Blomström.
Måltiden intogs under besvärande tystnad, då och då afbruten
med: »Ge mej lite bröd», »får jag ättikan» ... och så vidare.
– Kom ihåg, fröken, att jag håller styft på, att ni äta punktligt
därute, så att ni inte ska’ sitta och missunna oss maten.
Hon sade detta med hög röst, som för att med ens förklara,
till hvilken ras »fröken» hörde.
– Behöfver du någon hjälp på kontoret i dag, pappa lilla? sade
frun lite oroligt, i det hon af gammal vana torkade sig om munnen
med insidan af handen och lät servietten ramla i golfvet.
– Du lär nog inte kunna hjälpa mig, Amalia lilla, ty din stil....
Med detta hade han många gånger afväpnat henne, ty hon,
som endast genomgått några klasser i folkskolan, kunde just inte
skryta med någon vacker stil.
– Du vet väl att jag har annat att tänka på, lille Arvid, sade
hon blossande röd, jag tycker inte om det där stillasittandet.
– Ja, då får fröken komma in i mitt rum, klockan elfva då.
Han slängde servietten med en viss kläm ihopskrynklad till
en boll bredvid sig på bordet och reste sig, utan att ens kasta en
blick på fröken.
Sedan disponenten gått in till sig, vidtog ett angenämt
sällskapslif. De unge männen slogo sig familjärt och ogeneradt ned
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
