Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXV. Ändtligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det att hon sedan under tystnad återtog sin målning borta vid
fönstret.
Efter en stund kommo hans patienter... och hon blef åter
ensam – –
Vid middagen... samma tystnad, samma konventionella
höflighet, samma sträfvan att gömma blickar, att gömma känslor,
som voro nära att spränga sina omhöljen...
– Kaffet är serveradt inne i doktorns rum, sade husan nigande.
– I mitt rum?
– Ja – jag älskar omväxling, som du vet, svarade Maud
undvikande hans blick. På förmiddagen var du på visit hos mig...
på eftermiddagen besvarar jag visiten... De gingo som två
fullständigt främmande personer bredvid hvarandra, tysta och
skygga –
Och inne i doktorns rum med utsikt åt gamla hemmet....
varmt, ombonadt och hemtrefligt, flammade brasans sken
emot dem och belyste det lilla inbjudande kaffebordet, placeradt
emellan en bekväm korgstol och en braskudde.
Han bjöd henne stolen, men hon kastade sig som ett litet barn
ned på kudden, i det hon med en gest bad honom taga plats i
stolen –
– Ack, jag glömde ju mina husmoderliga plikter sade hon,
och sprang upp samt serverade honom kaffe i en kopp af äkta
kinesiskt porslin.
Han tog under tystnad emot koppen, men handen darrade synbart.
När kaffet var drucket, och hon ringt på jungfrun att taga
undan bordet, räckte hon honom en cigarrett tagen på rökbordet.
– Tack – sade han halfhögt och stirrade in i brasan.
– Nej! Detta står jag ej ut med längre, utropade Maud och
sprang upp – detta är parodi på lif, på lycka och kärlek!...
Att äga allt, allt i hela världen, utom det hvarefter alla,
medvetet eller omedvetet, sträfva.
Hon sammanknäppte sina händer och tryckte dem hårdt
emot sitt hjärta...
– Det är så obeskrifligt ödsligt och tomt omkring mig... så
kallt och ensligt, Magnus....
– Men detta visste du ju, Maud? Jag sade dig ju förut allt detta?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
