Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Folket - Karelska Sagan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
da visd om, tu en sjöngs af W:n inlill midjan 1 kärret, derifrän han »Brigaden
lösa sig med löftet «m sin syslurs hand. Nu sam fordom spordes dock, alt
grind visdom A jungfrurs längtan illa sämjas; milm W:ns famntag flydde
flickan ned i ha Arets fjärdar, for alt bltfva rikens syster, och när \Y:r. sedan
fångade I aolen en sullsam lax, spratt den undan hans fingrar och sade sig
gäckande vara .Joukahalnens syster, Wellnmos vägskffljda jungfru, soin hau
länge sitkl. Sorgsen nied ät sidan lnlad mössa vände Win till hemmet, och
för fiSrsia gängen rann en aning i håns Sig, alt med lians! makt ock visdom
var det lin förbi.
Alltför snart gick denna aning i fullbordan. Maria tia. det vackra
oskyldiga barnet, hvars kyskhet var aä skär, att för hennes släde spändes
endast ston, hade ätit ett underbart lingon, livar:.t hon kände elt foster i sitt
■köte, och skickade Ptllti, den lilla länian. all bedja Bodes" huslnt om ett bad
i Sariola. Jtärdt och huufufft niötles hennes bön; dä andades på henne i en
k rubba fäien, oeh hon födde en gosse af okiindt ursjirang, Ilmori benämnd af
sina friiuder, namnlös utaf alla andra. Barnet iöple Wirokaimas; tneii
Wäi-nätiifineii dömde det att föras ut pil kärret, der dess hnfvud burdis krossas ined
en klnbba. Tvä veckor gammal, svarade gossen: b du trollkarl frän Karelen,
nn du fillt elt där ligt domslut! Oeh sä bief han döpt till skogens konung.
Men djupt furtiiruad och full af blygsel, sjön g dii Wäiunmöinen fur sista
gängen en kopparsknta, med ItvillCoJi kan seglade bort till högre
rjåir,qvar-Icmnandc sin kanlelc oeh de höga rimosänger till cn evig fröjd för Finland.
Delfa är den saga, i hviiken Knrclarue tecknat sin forntid, sig sjclfva
och sitt folk. Bättre nialar ingen konstnär. Stundom vidundren af c»
ntaviifvan-dc fantasi, aldrig det bottenlösa dunklet af en klyftig symbolik: friska,
natur-sanna, folkcgeudomliga (aflor oeh personligheter återfinnas här, Folket l
ef-ver i sin dikt, likasom diklen ännu t dag lefvcr i del, oeh Knievala är dess
barndomssaga. Men sagan ur historiens moder, och doitren ärfver af henne
gestalt oeli lynne, Det folk, livars lyellesHga genljuder’af idel vapenklang,
dess hälder fläckas i cn framtid af mycket blod. Men der, såsom i Kalevala.
sängens milda gudastänima bchcrrskar hela veriden och städse öfverriisiar vap- g
nens gny, der niSsle fiilja en framtid rik pä andens kraft och eviga segrar. J
1 folkdikten ma man lägga all vigt pä lynnet och liila personligheterna fara, t
Det kan derföro vara likgiltigt, om Wäinämömen, llmarinen, Lemminkainen
-och öfriga sagohjeliar någonsin lefvnt i tiden; alltnog, de afigeglg sitt folk. \
Sangen, visdomen gä här iklädda en gubbes geslall; den praktiska manna- ;
1 dugligheten representeras af llmarinen, den romantiska ålventyrareandau af
\ l.emminkäineu, det vilda bcrserkalynnet af Kullcrvo, uiigdemsiifvermodel af
J Joukaliaincn, qvinuans älskliga vekhet af Pohjajungfniu oeh Joukahainens
sy-^ ster, att förtiga mängen annan sida af det finska lvnnct* Tjll väsendet alltså
; äro geslulLerna sanna och lofvande.
\ Tvä sublima föreställningar gä som en själ genom hela Kalevala-diktcii:
2 harmonin regerar veriden oeh ordet, d. ä. andens makt, är allt i
5 alla. Kring dessa aningar — ty hvad voro de mer? — grupperar sig allt:
5 hjeltarnes segrar, sängens välde, naturens Ödmjnka lydnad för menniskoviljan.
\ Men andens allmakt är hur ursprunglig oeh omedelbar»): natur och an-
; de, ting och ord äro elt och kunna ömsesidigt gifva hvarandra en yttre till-
; varo, hvarföie, 8 ena sidan, lillosa ting ofta framställas talande, medan, ä den
l andra, den vise skapar naturiorcinäl, bolmar, uddar, lelva.ide varelser m. ni.,
j ur Ordet, som ursprungligen icke var annat än tinget sjelft. Visheten, d. ä,
j förmågan att finna Ordet, var således hus Finnen omedelbar och från gudar
J glammande, hvarförc ock fHa trollsånger friiu dem härledas. Fråntog man de
\ prisado hjcllame Ordets undergörande makt, sä voro de svage oeh hjelplöse,
5 icke mäktige att stamma elt blodflöde eller all bygga cn ringa bät. Iliqni-
5 nen gaf sina händora verk, sin gyllene brud, alla behag, men Ordet fiir-
I niMde han icke gifva. Wliuämöiueu sökle Ordet förgäfvcs hos lefvatide och
; liilösa Ung, men fann del först hos de döda underjorden. Och icke val d, i eke
; konst, icke visdom gaf i sista runan de kristnes Gud segern öfver den gamlo
; runofadren; ett barns mun kallade honom dåre, och lik eu väldig’ sky,
5 som för solens öga sönderfaller i "tomhet och danat, gick han, af detla ord
J tillintetgjord, i evig landsflykt. S ii n g e n var den Ibrin, i hviiken Ordet klädde
5 sig skärt och rent, som eu stjerna klädd i strålar. Men huru Ordet var i
i sängen del herrskande och egentliga, musiken deremot det underordnade och
tillfälliga, det visar sig än i dag i den finska sängens fattigdom pii melodi
och rikedom pä sköna tankar. Der sängen hade ett så högt mät, som alt
skapa, tjusa och beherrska hela veriden, der lades mindre vigt pfi välljudets
mångfald, än pä dess innerlighet**). Ond säng kunde aldrig kläda afgirena
välljud, Inarföre del ock heter, alt Pohjas ilskne trollmän skrit 1 ade sina
sänger. Och sä var dock Ordets skönhet sammanvuxen med välljudets, som
ande och kropp, oeh ingen kunde tnolslä deras förenade makt.
*) Jen, fur Joli. Ev. t: 1—3.
**) Ilur olika mot Svcnskarne, soai sjunga de skönaste melodier med dc plattaste ord!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
