Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Folket - Finska Folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Män och qvinnor bada ofta gemensamt, utan att nian deri anar något anstöt- ;
ligt, Pen som aldrig vägat sig i den mer sin. afrikanska hettan af cn finsk 5
badstulave, kan ej föreställa sig, livilken känsla af friskhet och styrka man ;
erfar efteråt, helst om man, som hondeu ofta gör, frän hettan springer för ett ;
ögonblick i en sval sjö eller cn mjuk drlfva oeh sedan sfras äter i det varma, *
Ingen Finne kan einotstS tobakens förföriska behag; spännen af ett lillfingers i
tjocklek, sönderskuren af biad (oma-kaavo, egen vext), och doftande ur den ;
finska snuggaii af krita eller porcellin, med dess korta krökta läderskafl, förfär ;
den gamla och unga, och brukas ofta som läkemedel. Kaffepannan, för 50 är J
sedan en lyx i sjelfva städerna, förljufvar nu mångenstädes torparlmsiruns ensliga ;
stnnder, och mannen stärker om söndagarna den oskyldiga bönan med cn siar- ",
kare vara. I alla tider har nordbon varit stark i dryckjom, och inga nykter- j
hetssäliskaper skola förmå utrota denna passion, som här är jemu&rig med ;
kölden. „Häitä juoda,,, dricka brBUopp, är ett gammalt uttryck, och nian kan *
lita pä alt det icke dracks falskt. Det är sannt att man då nöjde sig med öl, ;
hvarförutau ingen fest kunde äga rum oeh som brygdes sa godt, att Johan III ;
årligen lat Mmta flera fat frän Finland för sitt kungliga bord. Mjödct slod i I
ringare anseende; ännu i slutet af IdOO talet anade man väl icke, att finska ;
äkerns must och kärna kunde förvandlas i millioner kannor bränvin. Denna %
t»
landsgagneliga upptäckt lärer fä tillskrifvas Gustaf III:s tid och kronobränno- j
ricrna, ehuru redan förut den medicin, man i början intog matskedtals, för stör- ’
re bekvämlighets skull togs ur spetsglas. Nu konsumeras af den varan mer S
än fosterlandsvännen med liknöjdhet kan se; städernas granskap, marknader- ;
na, transportfärderna öka dess afsällning. i
Att döma af den icke särdeles intagande skildring af Finnamett drägt, ;
aom man läser hos Tacilus, skulle den sä temligen liknat Robinson Ciumi-s, ’
d. ä. bestått, af idel djurhudar. Men utom det att den berömde Romaren sy- 5
nes haft Lappar i sigtc. vitna d| gamla runorna bestämd!, att Finnarno gått ;
klädda i vadmal „snm skogen i rimfrost,,, Det är derföre troligt, att om en S
Finne från 1200 talet nu plötsligen uppträdde son» han gick och stod i vert- j
den, han ej skulle betraktas sorn en mera gammalmodig man, än Esten, när ;
denne i sina knäbyxor oeh sin länga bruna rock begapas pä gatorna af det S
moderna Helsingfors. Så vida har dock tidens hyfvel glattat bort det. uräl- }
driga, att någon fullständig naiionaldrägt i allmännare brak ej mera finnes. <
Den gamla tättäteittaiide pitnilkkan *], - äfven patalakki. gry (mössa, kallad
— med dess 6 mångfärgade kilar, har »östan totalt försvunnit, för att lemna
i iiiii ät diverse haltar och nntidiinössor, vintertid af hundskinn, ofla runda oeh
brämade med s. k. slberlska lamsklnn. Den fordua hvita långrocken har
grånat af ålderdom och behäller blott i vissa delar af Karelen och Gamla Finland
sin snitt; litet förnämare är den blåo färgen. Tröjan och veslen variera,
ben-kläderna ha nu mest funnit för godt alt bli länga. Gördeln, der han brukas,
inöste vara så brokig som möjligt, men lians plats kring lifvet inlages nn mest
af ett läderbälte med messingssöljor och en eller tvä knifslidor. Rent
uatio-»da äro do Ire persedlarna piiukko, lälgknifven, pieksorna, de mjukaste och
beqvämaste skoplagg 1 veriden, samt mekko, den välkända lärftsblusen, som
preleuderar att vara hvil. fast ban sällan är det. Fiirskinnspelsen skyddar
vintertiden både nian och qvinna. Afräknar man herraktigheten i nägra saknar,
tar sig Finnens yttre ganska enfårgadt, enkelt oeli allvarsamt ut. Annat är
det med hans qvinnor. Kalevala är uppfylldt af htskriifiiiilgar öfver de finska
skönheterna» prakt. Joukahaiuens syster hade en stor mängd klädkistor oeh
i den baata tunnos sex gyllne gördlar oeh sju blåa kjortlar. Hon bar
silfver-Hinyeken 1 horet, blåa hand kring pannan och guld pä sitt iinne. perlor pä
halsen, pä bröstet ett silfverkors, pä fingret en guldring. Ilmarinens Pohjabrod
bar ännu dertill gyllne örhängen, Sängen är irko karg, som man ser; någon
ssfjirutniug tål den vid och det bör märkas alt Karelaren, som diktat den, är
mera svag för det lysande, än andra landsmän, äfveusom han anbringar sina
prydnader mera smakfullt. Ilvarochen kan likväl öfvertyga sig i
landsbygderna, alt det brokiga och glänsande lar Finskan pä ögonen, och der hon ej
har råd att bes lä sig guld ocb perlor, få messing ocb glasbitar göra dess tjenst.
En temligen säker måttslock pä gärdens förmögenhet har man i mängden af
de brokiga kjorllar m. m. som kläda väggarna i hvarje lofi. Vanligen flätar
Finskan sitt bår och fäster det med bjerta band. Bindmössor af siden voro
för nägra tiotal är mycket allmänna vid högtidliga tillfallen, men lemna na
plats för en sidenduk, ofla skrikande bjert. Kort tröja af kamlott eller kal lon
med åtsittande lifstycke tmder samt hemväfd yllekjortel, randad i rödt, blått
ocb grönt, fullända kostymen, hviiken pä nägra orter är lika intagande, som
*) När denna mässa lularte pä 9ned åt ena örat, kunde man vara viss nppå att
ägaren var vid ganska dåligt lynne. So härom Kalevala på många »tällea.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
