Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Almqvists ungdomshistoria, verksamhet inom Manhemsförbundet och bondelif i Vermland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade han icke egentligt geni att sammansätta annat än det
slags versmakeri, som kallas satirer och som så mycket mindre är poesi, som det tvärtom mördar all poesi inom menniskan och blott går ut på att begabba allt i verlden utom sig sjelf».
Talaren öfvergår derefter till Gustaf den tredje, »den
stora perioden, då svenskarne endast skrefvo vers för att
imitera utländingar». Han påpekar huruledes Gustaf III hade
rest mycket i södra Europa, i synnerhet i Frankrike, och
»gripen af dess yttre glans, utan att fatta dess inre elände», uppgjorde den planen att också gifva sitt Sverige begrepp om bildning och smak. Så grundade han Svenska
Akademien, »en inrättning, lika vördnadsvärd i anseende till sitt namn och det ändamål den borde hafva, som den ännu
hittills illa utfört detsamma». Grefvarne Creutz och
Gyllenborg, vidare Kellgren och Stenhammar vore alla män, som enligt Almqvists uppfattning visade huru mycket snille de verkligen hade, men som bländade af den franska s. k. smaken, hellre ville vara eländiga efterhärmare deraf, än friborna Svenskar. Öfver den franska »smaken», som han ställer i samband med materialismen, utlåter sig Almqvist derpå med mycken skärpa. »Denna materialism», yttrar han, »detta djefvulska tänkesätt, hvarigenom menniskan göres till anförvandt, jag vill ej säga med djuren, utan rent af med stenar och träd var gängse i Frankrike och i följd deraf kunde den franska poesien omöjligen ana det gudomliga lif af oskuld, eller rikedom af den heliga inbillningskraft, som är poesiens egentliga lif. I menniskokroppens köttmassa eller i svartmyllan på åkrarna står väl detta icke att finna? Följaktligen måste den franska poesien icke bli någonting annat, än en ståtlig samling af klingande granna ordställningar, satta i ytligt
qvicka verser, men som inom sig bära det djupa eländet af
materialismens död, tomheten af ett meningslöst intet». Bland svenska skalder, tillhörande denna skola, nämner han,
förutom Creutz, Gyllenborg, Kellgrén, Stenhammar, äfven
Leopold, Oxenstjerna, Silfverstolpe, Franzén, Wallin och Valerius. Vid tanken på »flera innerligt skönasmåstycken af dessamän» kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
