Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Almqvists ungdomshistoria, verksamhet inom Manhemsförbundet och bondelif i Vermland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Almqvist berättar sig haft »mycket yttre bråk» innan han
kommit i ordning. På Grafsund liksom på Skillingsfors hade
han hvarken dräng eller piga, men han tänkte sig att då han
iinge »mera kreatur och mera yttre göra», skulle han taga
något tjenstehjon. Jonas Waern bodde på Erlingsrud, också,
ett ovanligt naturskönt ställe, en mil från Grafsund. Om deras
gemensamma nybyggarelif skrifver Almqvist: »Vi råkas emellanåt
och öfverlägga om himmelska ting». Svedenborg tyckes, som
redan antydt, under Almqvists yngre år hafva gifvit anledning
till mycket grubbel för honom och hans vänner. Deras
vidlyftiga brefvexling är till stor del af religionsfilosofiskt innehåll.
Emellanåt uppenbarar sig Almqvists snillrikhet äfven här bland
många hvardagliga betraktelser. Det bryter fram då och då
liksom en blixt ur det sentimentala töcknet. I ett bref af
1822 säger han: »Kristus är det förfarligaste, ja det allra
förskräckligaste fenomen, som visat sig på jorden. Ack min
broder, vi äro vana att i honom se den fromme mannen, den
sig för andra offrande, den mildaste af alla som vinkat oss. Men
det är hiskeligt sant, som han säger: I skolen icke tro, att
jag är kommen att sända frid på jorden, utan svärdet! Hade
icke han funnits i verlden, då visste ingen af synd. Vore
icke solen, så hade icke jorden någon nattsida. — Vid detta
grufliga tankstreck har jag en gång under min lefnad stått, och
blott Guds dolda finger hindrade mig från sjelfmord. Nu kan
jag nämna om saken, emedan Gud fört mig ett steg längre.
Så mycket är visst, att det fins ingen huggorm bredvid det
arma menniskohjertat, som den välgörande naturen med vall-
Vår jord är kall, dess himmel tung och dyster,
en blomma blott här åt oss lemnad blef.
Det är den rena, varma känslans blomma,
som sås af vänskap i ett hjertas grund,
Och vattnas af ett trofast ögas fromma
förstulna tårar i en himmelsk stund.
Tack min Louise! tack för så många, många
bevis på kärlek, sanning, dygd och mod!
Du var min vän i dar, så mulna, långa!
min glädje du begrep, min sorg förstod.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
