Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Almqvists ungdomshistoria, verksamhet inom Manhemsförbundet och bondelif i Vermland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i sitt värde. Almqvist sjelf var också uppenbarligen
ledsen åt sin belägenhet, då den drog ut på tiden, och åt
ödemarken var han icke längre glad. »Du kan väl finna hur
det står till med mig*, skrifver han på våren 1825, »när jag
säger dig att jag sedan i höstas knapt läst en tidning. Hvad
som* utkommit har jag alls icke sett, ej Komiska fantasier, ej
Babels torn, ej Spader Dame». Han påstår visserligen i
samma bref, att han allt mer fann sin lycka i att arbeta för sig
sjelf i enslighet och tystnad, men ofvanpå det anförda
beklagandet ser en sådan försäkring något tvetydig ut. Och strax
derefter yttrar han att det han saknade var umgänget med
bildadt folk. Han tröstade sig efter bästa förmåga med
diktning. » Jag gör sällskap åt mig», säger han, »af en hop
individer som jag roar mig med att framställa: dikter hvilka jag
låter utföra sina karakterer så godt de kunna, och med hvilka
jag så väl samtalar, som har till ämne för betraktelse och
umgänge» *.
Ekonomiska bryderier sällade sig till enformigheten och
Almqvist var hjertans ledsen åt hela Vermlandsflyttningen.
Märkvärdigt är, att han höll ut med bondlifvet så länge som
han gjorde. Först 1826 flyttade han från Yermland och hade
alltså varit bonde i fulla två år. Efter återkomsten till
Stockholm hade han först en bekymmerfull tillvaro som
korrekturläsare och notskrifvare, men hans lysande begåfning
bemärktes af general Lefrén och Hartmansdorff. Genom deras
åtgörande blef han vikarierande lektor vid Karlberg och utnämndes
* Det skulle varit alldeles otänkbart, att Almqvist under 1830-talet
kunnat utsända det ena bandet efter det andra af hvad han i ett bref
benämner sin Decamerone, så vida han icke redan haft den till en god del
liggande i sin skrifbordslåda. I ett bref, hvari han skildrar sin ungdom,
säger Almqvist till yttermera visso sjelf, att han då »skref mycket, men
som aldrig kom längre än bland några vänner», ty — tillägger han —
»trycka var aldrig min sak förr än långt senare, då en bekant snart
sagdt tvang mig att börja med utgifning». Och för hvad han icke
ned-skrifvit hade han dock i Vermland gjort vigtiga förstudier just på det
område, der han skulle vinna sin kanske vackraste lager: skildringar af de lägre
folkklassernas lif, icke såsom något lågt eller tokroligt, utan såsom i full
sanning uppenbarande allt det tragiska eller intagande, som
purpurmantel och guldbroderier kunna innesluta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
