Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. “Försök till Hektors lefnad“, “Hvad är kärlek?“ och andra ungdomsskrifter. “Amorina“ och “Det går an“. Den samtida kritiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ungefår samtidigt med författandet af den ursprungliga
Amorina hade Almqvist för sig åtskilligt ganska olikartadt
skriftställeri, oafsedt Manhemsförbundet med allt hvad dertill
hörde. Tillsammans med Hammarsköld utgaf han i Hermes
en samling af handlingar, af hvilka, jemte något annat, en åt den
rena verkligheten egnad uppsats är af Almqvists hand,
nämligen Om brottsliges behandling. Det är ganska antagligt,
att denna uppsats, som är affattad i den anda att straffet bör
åsyfta den brottsliges förbättring, men ej vara ett uttryck af
hämnd, fäste dåvarande kronprinsen Oskars uppmärksamhet
på Almqvist. Som bekant, utgaf Oskar sjelf ett par årtionden
senare en skrift i samma ämne, och det låter sig tänkas att
han i någon mån fått väckelsen dertill af Almqvist. Säkert
är, att Oskar kände intresse för Almqvist, såsom längre fram
skall visas.
Åt Dahlgrens Opoetisk kalender för poetiskt folk (1822)
författade vidare Almqvist ett par smärre nyromantiska alster:
»Guldfogel i paradis», en novell af ungefar samma art som
Tiecks fantastiska berättelser* och »Rosaura, sagan om
behagets vingar», mera allegoriserande än Guldfogel i paradis.
Man kan icke gema påstå, att Amorina är af nyromantisk
beskaffenhet, ehuru den visserligen då och då till formen
närmar sig nyromantikens vildaste afvägar **. Som redan
antydts, står Amorina till innehållet ensam, utan
föregångare — ty att sammanställa den med den grekiska
ödestragedien torde ej vara riktigt — och lyckligtvis också utan
efterföljare. Almqvist har sjelf reserverat sig mot förklaringen
att Amorina skulle vara en afkomling af den antika
ödestragedien. Det gifves ett slags nödvändighet, säger han,
utanför menniskans vilja, och som derför icke är frihet tillika,
utan är tvång. Detta slags nödvändiga begagnades i
synnerhet af de gamla tragikerna. Så Sofokles. Hans Filoktetes
* »Guldfogel i Paradis» lär dock vara grundad på en rysk folksaga.
** Att Almqvist i Amorina skulle hafva plagierat de franska
nyromantikerna, är af de enklaste skäl en lika ogrundad beskyllning som att George
Sand skulle föranledt Det går an. Amorina är nämligen äldre än franska
nyromantiken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
