Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. “Försök till Hektors lefnad“, “Hvad är kärlek?“ och andra ungdomsskrifter. “Amorina“ och “Det går an“. Den samtida kritiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lätjan gudomlig (die göttliche Fäulniss) *. Detta geniets
förhållande i motsats till det låga lifvets prosa betecknas än
som den verkliga poesien, än åter, för att skilja den från
ar-betets dystra allvar, såsom en munter lek, såsom qvickhet och
humor. Det klassiska namnet härpå är ironi. Den är
paradoxens form. Den är det friaste af allt sjelfsvåld, hvarigenom
man sätter sig öfver allting. Här försvinna lifvets kantigheter,
ty att höja sig till ironi, är att offra åt gratierna. Blott för
den andelöse gäller något som lag, den anderike vet att
ingenting är giltigt längre än han vill. Denna ironiska
öfverlägsen-het är den egentliga sedligheten, hvars första rörelse är
opposition mot den positiva lagligheten och den konventionela
rätten. Pöbeln betraktar dem som förbrytare och osedliga,
hvilka för den verkligt sedlige äro medborgare i hans rike.
På denna ståndpunkt har Schlegel stält sig i sin »Lucinde».
Denna roman, som icke utan skäl gjorde ett oerhördt
uppseende, kan blott i den mån riktigt bedömas, som man har
för ögonen den dubbla uppgift, Schlegel der stält för sig.
Det var först och främst frågan, att bemöta den i början af
vårt århundrade herskande förvända åsigt om könskärleken,
enligt hvilken det sinliga elementet ansågs orena densamma
eller på sin höjd vara ett nödvändigt ondt. Mot denna söndring
mellan det andliga och det sinliga uppträder Schlegel i
»Lu-cinde», och derför har Schleiermacher med rätta prisat såsom
en stor förtjenst i denna roman, att här skildras kärleken
såsom någonting helt, utan dissekering af dess beståndsdelar.
Då det andliga momentets berättigande icke af samtiden
förnekades, så låg det i sakens natur, att det sinliga stäldes i
förgrunden. I våra dagar, då temat i »Lucinde» blifvit en
trivialitet, förefaller tendensen otuktig, men i någon mån med
orätt. — Dock är detta, såsom redan antydts, icke den enda
* »Det högsta och fullkomligaste lifvet är intet annat än rent
vegeterande», Växtlifvet är öfver hufvud det ideal, hvartill man sträfvar.
Derför skrifver Julius till Lucinde: »Wir beide werden noch einst in einem
Geiste anschauen, dass wir Blüthen einer Pflanze, oder Blätter einer Blume
sind, und mit Lächeln werden wir dann wissen, dass was wir jetzt nur
Hoffnung nennen, eigentlich Erinnerung war» (Lucinde, Zweite Ausgabe, s. n).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
