Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. “Försök till Hektors lefnad“, “Hvad är kärlek?“ och andra ungdomsskrifter. “Amorina“ och “Det går an“. Den samtida kritiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gjorde det för mig plågsamt att vara ständigt med henne.
Och likväl utan annat band, än att jag visste detta om hennes
tycke, ansåg jag mig böra bjuda henne min hand.
Menni-skor som värdera gerningar efter deras uppoffring skola anse
detta vara stort och ädelt. Men Gud vet hur det är. Jag
vet åtminstone med mig sjelf, att jag gjorde det af innersta
godhet för henne med åsidosättande af mitt eget jordiska
väl, så mycket mer, som mitt hjerta känt likhet med en
annan — men som jag ansåg orätt för mig att ens tänka på
att få ega — efter jag visste att en annan hoppades det af
mig. Andra skola kalla det en ryslig svaghet. I sjelfva
verket var det hvarken ädelhet, eller svaghet — utan det var
omöjligheten för mig att bringa öfver min själ den känslan
att en annan varelse suckade öfver mig. Jag beslöt att heldre
för min del svälja mina känslor och lida. — Utgången har
visat hur orätt jag gjorde. Nu måste jag framsläpa mina
dagar med en varelse som med mig är mycket olikartad. Jag
högaktar inför Gud och värderar henne, jag älskar henne för
allt det goda som hos henne finnes. Men den känsla
emellan makar, som uppkommer af senterad hjertlig och själisk
likhet, kan icke uppkomma, då denna likhet ej finnes. Det
är alldeles icke hennes fel. Hon är sådan hon är; icke rår
hon derför. Vi hafva olika tycken, olika känslor, olika
tänkesätt. I början af vår sammanvaro led jag mycket; men när
jag icke längre kunde dölja min smärta, öfver att se henne
nästan i intet, äfven det obetydligaste, vilja godvilligt rätta sig efter
mig, så försvagades småningom min sjal, dysterhet lade sig
öfver hela mitt väsende, och sedan har jag nog också kunnat göra
henne pinsamma stunder. Må hon förlåta mig det; jag råder
icke öfver mig sjelf. —–Nog kan jag hvila i hoppet
på Gud och evigheten: detta hjelper mig i det stora. — Men
i hvarje enskildt fäll förvissnar rtiitt arma olyckliga hjerta,
min ande faller tillsammans, jag har ingen lust till arbete,
jag förmår knapt tänka. — — Jag kan icke en gång hafva
den trösten, att mitt exempel kan vara en varning för någon
annan. Ty huru skall menniskan göra? Är man god, och
sjelfuppoffrar sig, så får man det djupa elände som blifvit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
