Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Almqvists glansperiod. Törnrosens bok. Förhållande till nyromantiken. Allmogeskildringarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sträfva den politiska uppfriskningen, hvilken i sig sjelf var
oskiljaktig från den poetiska, uppreste de sig allt mer emot
»tiden» (de tyckte dock ganska mycket om »tiden* från
1810 till .. 15 eller .. 18), och blefvo således reaktionära
mot sin egen tendens. Dermed var det — enligt den politiskt
kätterske romantikern Almqvists egen förklaring* — som de
föllo, och föllo för alltid.
Det kan väl icke antagas, att de beryktade engelska
skräckromaner (af fru Radcliffe, af Lewis m. fl.), som i slutet af
förra och början af detta århundrade sträckte sitt inflytande
till vårt land och blefvo införlifvade med dess literatur, voro
utan inverkan på Almqvist. Möjligen kan något sådant
spåras i hans ungdomsdikt »Amorina», som var tidigare än
franska nyromantikens skräckskapelser och alltså icke kan
hafva varit framkallad af dem. Men det är i Tyskland, man
har att söka de egentliga förebilderna: i Clemens Brentano,
i Hoffmann, i Zacharias Wemer och i många andra. Den
dunkla naturfatalismen var dessa författares älsklingstema, som
ock oupphörligt klingar igenom i Törnrosens bok, och den
beryktade nyromantiska ironien har aldrig egt en bättre
representant än Almqvist. Hela verlden är för romantikern en
marionett-teater, skådad genom ironiens synglas; man tänke
t. ex. på Almqvists dikt »Ormus och Ahriman», en det suveräna
geniets lek med lifvets gåta, med kampen mellan ljus och
mörker, som slutar med det skärande missljudet: »Hvarför
är den goda dum? Hvarför är den kloka ond? Hvarför är
allt en trasa?» — Och den estetiskt-kristliga hänförelse, som
hos de tyska nyromantikerna gaf anledning till så mycket
kokettéri och till och med vunnit proselyter åt katolicismen,
framtonar hos Almqvist i mångfaldiga modulationer, mellan
hvilka man ock kan möta sådana vidrigt naturalistiska
utbrott som brefvet »Ifrån Leonard» **.
Hufvudpersonen i den Almqvistska Decameronekretsen,
hofmarskalken Löwenstjerna, har en tid bortåt hört öster-
* Aftonbladet 1847, n:r 150, uppsatsen »Några ord om hr Atterbom»
** Törnrosens bok, imperialupplagan, der äfven de serafiska
grannlåterna till Jungfru Maria m. il. stå att läsa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
