Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Almqvists glansperiod. Törnrosens bok. Förhållande till nyromantiken. Allmogeskildringarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fallet, då skall ock Törnrosens bok komma till heders såsom
det märkvärdigaste skaldeverk, svenska literaturen eger.
Almqvists egenskap af romantiker blef naturligtvis af
samtiden snart bemärkt. Frändskapen med Victor Hugo, så väl
som med den tyska romantikens förkämpar, var allt för
påtaglig, för att ej af både vänner och motståndare framhållas
med beröm eller klander, och författaren af Törnrosens bok
visade sig i stånd att öfverträffa äfven de djerfvaste af sina
mönster. Redan Fouqué hade berömt »den edlen Thiersinn»,
och sedan började man uppenbart att, liksom egypterna, dyrka
allahanda kreatur. Exempelvis spelas i Victor Hugos
»Is-ländaren i Norge» en vigtig roll af ett fyrfotadjur. Med en
viss försigtighet hade hos oss de tongifvande, före Almqvists
tid, vidrört sådana snillefoster, liksom glödande kol, men man
kunde dock icke neka sig det nöjet att med välbehag
betrakta det röda skenet. Nu utgaf Almqvist sin roman
Drottningens juvelsmycke, hvari det bland annat heter: »Men
äfven det djuriska, naturiska, hvarför skulle det vara så gement?
Det djuriska, som står under oss i de flesta fall; står dock
öfver menniskan i ett, i synnerhet i en tid, då vi genom
otaliga stridigheter äro oense inom oss sjelfva. Det djuriska
sättet att vara, instinktlifvet visar den harmoniskt intagande
bilden af hög enighet med sig sjelf. Ni har väl hört
mystikernas tanke om animal coeleste? Menniskans sträfvande,
påstår man, skall verkligen vara att till slut blifva natur igen,
att blifva liksom ett djur*.
En af de som reste sig mot Almqvist, med anledning af
denna roman, var den man, som längre fram blef hans
lycklige medtäflare om en professur vid universitetet i Lund, C.
A. Hagberg. I sitt inträdestal i Svenska akademien öfver
den berömde Shakspeareöfversättaren nämner V. E. Svedelius
uttryckligen Hagberg såsom författare till ett uti den i Upsala
ut-gifna »Korrespondenten», tidning för politik och literatur 1835,
N:r 18, 19 och 21 infördt anonymt »Bref till ett äldre
fruntimmer om Azouras Lazuli Tintomara och Ramido Marinesco».
Denna Azouras Lazuli Tintomara är hjeltinnan i den roman,
som ock kallas »Drottningens juvelsmycke». Svenska Literatur-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
