Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Almqvists glansperiod. Törnrosens bok. Förhållande till nyromantiken. Allmogeskildringarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mörkare färg, syntes bakom dem bägge ej olikt grofva kedjor,
som qvarhålla olyckliga djur i ett menageri.»
För att förstå dessa besynnerliga kärlekshistorier må man
veta att Tintomara är androgyn. »Jag vet likväl icke», låter
författaren en kirurg säga, »om med androgyn bör förstås
en varelse, som är ingendera könet eller bäggedera. Det
förra synes ytterst mellankoliskt; på det senare åter hafva
de gamle mycket tänkt». Hennes moder talar till henne
så här:
»Besynnerliga flicka, som älskar ingen. — — Och du
är så täck, hvad du skulle glädja n^gon, om du älskade en.
Besynnerliga ögonkast, med dem kunde du göra mången
delaktig af paradis och af en stor fröjd; och du kunde få
mycket igen, bli rik, bli präktig. Säg mig, sköna sky, skall du
fara bort öfver himmelen utan allt regn? Skall du lemna
intet dagg, ingen perla efter dig på jorden? Jag var klokare
än du, jag ville ej att min skönhet skulle vissna och
försvinna, jag födde dig för att hafva mig efter dig, ser du.
Du är bara jag sjelf å nyo, och på det sättet är jag nu qvar
i min blomning ändå! Se så skall man göra. Var bara icke
förmäten du: det ber jag, ty hos dig är ej en gnista, som
icke är jag sjelf, just jag. Ja se på mig med stora ögon, det
må du väl; de der ögonen, min kärä du, dem har jag haft i
mig, var icke stursk. O! hvilka lockar, hvilket bröst, hvilket
lif—hm, Gud vare lof, jag förstod min sak ej illa–-»
Slutet på romanen är ytterst befängdt, och vi vilja
sär-skildt i afseende härpå hänvisa till en kritik i Aftonbladet
för den 8 december 1834. Almqvist hade då ej ännu sjelf
fatt insteg i tidningen, och uppsatsens onämnde författare,
som påtagligen är Orvar Odd, leker på det mest obesvärade
sätt med Törnrosbokens skald, men det är sanning och
innehåll i detta hans uddiga skämt. Läsaren inbillar sig
kanhända, att i »Drottningens juvelsmycke» finnes något slags
upplysningar om hvad som tilldragit sig före, under och efter
Gustaf III:s mord. Orvar Odd framlägger ett ganska enkelt
sätt som botemedel för denna inbillning. Boken kallas af sin
författare icke roman, utan med ett slags lån från engelskan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
