Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Almqvist som journalist och literär kritiker. Förhållande till samtida författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
antagit samma sotiga lavure, som en skorsten invändigt. Detta
i förening med arkitekturen ger alla, men isynnerhet Notre
Dame en högst spöklik anblick.
När man står på den sidan om Notre Dame, som vätter
åt Hôtel-Dieu, mot sydvestra hörnet, så att man på en gång
kan se bägge tornen och kyrkan sjelf utefter ena långsidan,
så tycker man sig verkligen hafva för ögonen ett Monster,
uppstiget ur oräknade seklers mörka natt, hemskt skrattande
åt våra dagars korta lif, och lofvande att ännu efter tusen år
stå här på samma fläck, och se likadan ut, och skratta på
samma sätt som nu. Hvarifrån en åskådare kan erhålla den
rysliga tanken, att detta Monster likasom skrattar, begriper jag
icke; men det är någonting taggigt och besynnerligt i formen
på de jättelika torngluggarnes ramar, som för en liflig
inbillning nästan tager utseendet af till hälften uppdragna käftar på
ett grinande vilddjur. Allt detta sammanlagdt kan verkligen
gifva en psykologisk grund till Victor Hugos ohyggliga
konception. Det himmelskt inbjudande, som vi äro vana att hemma
hos oss känna, då vi nalkas en stor kyrka: det mäktiga, men
heligt goda i gestalten, hvilket liksom anmodar oss att söka
skygd under Guds vingars skugga*, allt detta öfveijordiskt
sublima, som drager och intager oss — det fins icke, det
erfar man icke framför denna (åtminstone i mina ögon)
förfärliga Notre Dame. Den står visst sublim, men undeijordiskt;
den tycks ej vara en skänk ifrån himmelen, men uppstigen ur
jordens innanmäten och ännu bära mullens färg på rygg, axlar
och sidor. — Man kan förebrå Victor Hugo för att han i
personen Quasimodo skapade på en gång en ohygglighet och
en orimlighet: han har sjelf sagt, att han med denna varelse
menade Notre-Dame-kyrkans ande eller personifikation: jag
vill derför tillägga, att han häruti begått en onödighet — en
onödighet, af alldeles samma slag, som hela det andra,
vanliga allegori-, metafor- och personifikations-väsendet alltid gjort
och gör, detta, som utmärker den sämre tyska skolan, och
hvartill Victor Hugo genom sin Quasimodo ansluter sig. Notre
Dame behöfver icke personifieras: hon är tillräckligt sjelf hvad
hon är, och hon talar, minsann, utan att först behöfva för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
