- Project Runeberg -  C. J. L. Almqvist. Hans lif och verksamhet /
163

(1876) [MARC] Author: Arvid Ahnfelt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Almqvist som journalist och literär kritiker. Förhållande till samtida författare

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Att sälja, ja.» — Deruti ser jag ingenting fasligt. — »Att
tigga är förbjudet, förstår herrn.» — Jag såg upp på min
Caliban, frågande. — Han fortfor: isjelfmord är förbjudet,
herre; tigga är också förbjudet; arbete finns icke, isynnerhet
ej denna årstid, för alla de hundratusen som gå i London;
kan herrn nu hitta på att säga mig om något fjerde gifves
bär i verlden?» — Jag teg, men förvånades i hemlighet öfver
en gatsopare, som yttrade sig med en logik, en viss
»elo-quence», tillkännagifvande undfången uppfostran. Mannen
fortfor: »se på den der ladyn eller missen, herre; tror herrn,
t att hon får niga eller åt de förbigående öppna sin mun om
en allmosa? tror herrn icke, att hennes yrke är uslare än mitt och
de våras? står hon icke tigande och stel med sina bara fötter
(jag märkte nu att hon var barfotad, hvilket fruktansvärdt
kontrasterade mot hufvudbonaden), står hon icke med sin
framräckta svafvelstickask lik ett spöke vid sidan af alla de
I förbigående, de lefvande, de talande, de rörliga? Hvar och
en, som har ett hjerta vet, att hon icke står der för att hon
vill sälja något, men att hon vill begära, fast hon icke vågar,
och att den lilla asken blott utgör ett skylt. Ser herrn, hon
är en Mumie ... af tvång! en Mumie redan före sin död.»

— Jag ryste och såg bort. — »Herrn märker nu, att det
finnes ett ännu svårare lif än gatsoparens; tag derför igen sitt
sixpencestycke och gif henne, som behöfver det bättre än
jag.» — Hvarför? jag kan väl hafva ett sådant till för hennes
räkning, svarade jag och såg på min Caliban, i hvars ansigte
jag i detta ögonblick tyckte mig märka ett flygtigt leende.
*Så mycket bättre», vidtog han, »gif henne då det!» — »Men

— fortfor han — efter herrn, som jag märker, är höflig nog
ätt inlåta sig i samtal med folk af mitt slag och kanske på
det hela icke är allt för rädd af sig — skulle icke herm
hafva lust och tid att följa hem med mig på en stund?» —
Jag betänkte mig något, men svarade snart: må göra; är det
blott icke för långt bort? — »Nej, nej.»

Detta äfventyr kunde hafva sina följder; men lika mycket.
Vi gingo, och kommo in i några mörka, smala, labyrintartade
stigar emellan PiccadiHy och Oxfordsstreet. Vi stannade vid

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 00:58:04 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/aaalmq/0171.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free