Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Almqvist som journalist och literär kritiker. Förhållande till samtida författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
meningen, steg upp, tog afsked, och tänkte i sin själ: ett halft
löfte har jag väl ändå fått?
I denna förmätna inbillning grundade den kringvandrande
anden endast på nya och förökade triumfer. Nu, tänkte han,
gäller det att göra försök hos en ny klass personer — ty —
skall jag gå till flera damer? Ånej, det är icke värdt, svarade
han sig sjelf: Wilhelmina, och fru Altén, och enkan från
Norrland, och hon från Uleåborg, och —ånej, det behöfs icke; de
äro mina goda vänner i alla fall. Men — låt se? — jo, nu
skall jag besöka författarna. Med hvilka bör jag böija? Med
de akademiska? Det förstås, att dem tillhörde visst äran af
min första uppvaktning. Men tjenar det till något? Kan jag
väl billigen begära att dessa herrar skola blifva mina vänner
i högre grad, än de redan äro? Jag må icke begära det
omöjliga. Nej — jag vänder mig till Stockholmarna. Kunde jag
hos dessa lättsinniga och förd —da karlar vinna verkligt insteg,
sä vore det en triumf, hvars frukter hela landet skulle skörda
godt af. Jag talar härvid icke om Hr Carlén, hos hvilken jag
redan varit, och hvilken jag endast ser under synpunkten af
Fru Carlén, följaktligen räknar till damerna. Hm — jag går
till v. Braun!
Detta var ett djerft förslag. Men hvad kan afskräcka
Tråkigheten! Han passade på en timme af dagen, då man
sagt honom att det möjligen skulle kunna låta sig göra att
vexla några ord med Calles och Carolinas författare. Han
anmälde sig vid v. Brauns dörr. Stig in! hvem är ni? röt en ,
martialisk stämma. Den anlände sade sitt namn med en
sväf-vande och litet rädd ton. »Åh, vet hut! en sådan föhund
har jag aldrig tålt på min tröskel!» ropade den glade skalden
i brinnande vredesmod, tog eldgaffeln och jagade ut eh af
svenska literaturens förnämsta andar.
Nu vardt Hr Tråkighet het om öronen. Detta var en
gemen visit! tänkte han; men fälde dock icke modet. Jag
går, medan jag är finklädd, jag går — hm — posito till Mellin?
Han måtte väl vara human nog att icke köra mig på porten?
Den uppvaktande satte sig i båt och for till en af de
vackraste öarna i Mälaren, Adelsön. Han steg i land, gick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
