Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Almqvist som journalist och literär kritiker. Förhållande till samtida författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ändock, och månne det icke är ganska nyttigt, att allmänheten
lär sig fatta, huru mycken verklig poesi och skönhet kan lefva
inne uti alla dessa våra små jordiska saker? Så t. ex. om
det är frågan om en målare — icke en stor och Rafaelisk
artist, utan en fattig sockenmålare — så är det väl icke någon
oriktig prosa, att ett antal hans yrke tillhörande farger
omtalas (indigo, ockra o. s. v.), hvilka också i sin lilla mån
tillhöra det skilderiets form, och i stycket kan ändock vara nog
mycken poesi, om det tecknar en inre kamp af menskliga
passioner och denna kamps utveckling till ett fridfullt slut
Det är också slutligen ganska säkert, att du och jag
ej tänka olika i dessa ämnen; men det är blott juridiken,
som stött dig i Amalia Hillner, ty af alla prosaiska underlag
tycker du minst om lagboken. Men tro mig, att i vår tid
spelar juridiken (med sina anfäll, försvar, pareringar,
skär-mytslingar o. s. v. inför domstolarna) samma roll
somkämpa-spelen, krigen och envigen innehade i antiken och i
medeltiden. Ordet (eller pennan) utgör svärdet nu, och lagen (ifrån
grundlagen ända ned till de minsta förordningar) utgöra
skölden. Denna liknelse är icke skämt; vår tids karakter är
{och blir allt mer) att stå på rätt (jus, juridik), i stället för
på våld (krig och lansbrytning). Månne då icke rättvisan
(med hela sin dom stolsapparat) är lika förtjent af att upptagas
i poesiens verld som våldsgerningarna (kriget, de blanka och
syperba vapnen), som så länge blifvit besjungna? Jag trodde
det och tog henne derföre till fundament i ett stycke» *.
Bland literatörer, som stodo i ovänligt förhållande till
Almqvist, var, såsom temligen kändt är, Aug. Blanche. Man
* I bref till sina vänner utlät sig Almqvist gerna vidlyftigt om sitt
författarskap. Flera dylika intressanta uttalanden äro tryckta af
P.Wiesel-gren i Biografiskt lexikon. Ett litet tillägg må göras.
En gång skref han: »Hvad som särdeles intager mig, är att skildra
personer och händelser från olika verldstrakter, då jag får måla
landskap och menniskor, allt med de olika nyanser i färg, ton och
uttrycks-fasoner, som till deras individualism höra». Som bevis härpå anför han i viss
mån med rätta Ramido Marinesco, men man får för öfrigt icke i Almqvists
alla skapelser taga den antydda förmågan för kontant. Den berömda
»lokalfärgen» t. ex. i Schems-el-Nihar förefaller oss mycket tvetydig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
