Här, I bröder, är det rätta stället
för vårt handslag, fast som själfva fjället,
här vi bo, här är vår högtidssal;
våren smyckar den med egna händer
hvarje gång han hit tillbaka vänder
från den södra jord, från Tempes dal.

Himmelns vindar flyga fritt här inne,
blåsa dammet bort — från håg och sinne,
frisk är luften som vår egen själ,
grönt är taket — våren så det målar —,
och därofvan och igenom strålar
himlabågen, — bo vi icke väl?

Se dryaderna emot oss nicka,
skälmska bakom löfvens skygd de blicka,
sådan syn de ännu aldrig sett.
Lundens genius ur sin dröm har vaknat,
hvad han länge drömt och länge saknat
denna dagen åt hans längtan gett.