Två sköna länder vet jag högt upp vid nordens pol
och syskontycke ha de med hvarandra,
ej skönare ditt öga får skåda, gyllne sol,
hur länge och hur vidt du än må vandra:
ha de ej guld och silfver, så ha de öfver nog
af klara, blåa sjöar, af strömmar, berg och skog,
ett Sverge är och Norge är det andra.

Med trogen vakt de gärda om tusenårig härd,
att infödd frihet oförkränkt bevara,
med skogen till sitt täcke och berg till hufvudgärd
hon hvilar trygg, som funnes ingen fara:
när faran står för dörren, nog veta de sitt värn.
den gud, som gaf dem frihet, han gaf dem också järn,
att härd och frihet allt till blods försvara.

I forna dar de lekte af hjärtans lust med svärd,
som lejonungar leka kif och strider,
de spände hop i tvekamp, som om det gällt en värld,
men så af leken allvar blef omsider:
i blind förbittring störta de löst emot hvarann
och ingen får ge vika och ingen falla kan,
och så det var i långa, långa tider.