Du sköna park! Sent ibland oss förgäten
skall bli den dag, för några solhvarf sen,
då ynglingar från Nordens lärosäten
här möte stämt i junisolens sken:
mer starkt än förr då kändes frändskapsbandet,
och för vår tjusta syn stod vidgadt fosterlandet.[1]

Hit upp vårt festtåg drog i djupa leder,
som vårflod forsar fram med våg på våg,
då plötsligt, som om blixten slagit neder,
den unga skaran hejdade sitt tåg:
det blef ett sorl, en krets i hast vi knöto,
och Helges sångare vi midt ibland oss slöto.