Nyss en aftonstund jag trädde in
uti kryptan: där stod jätten Finn,
höll som vanligt med den starka armen
jättepelarn tryckt mot jättebarmen.

Och jag sade, läggande min hand
på hans skuldra: lös ditt trolldomsband,
vakna, jätte, upp ur din förstening:
du, o Finn, skall mura vår förening.

Talar stenen? Ur de skumma hvalf
kom en röst, så djup, att kryptan skalf:
»Snart förgångna äro jättens tider,
mer och mer det mot hans afton lider.

Konstens dag med sol på stålblank hatt
åt hans släkte bådar evig natt,
dock i djupet än de jättar strida,
medan där de ragnarök förbida.