Att åt nyttan skänka nöjets tycke,
på behofvet fästa prydnan’s smycke,
det är kvinnans arf från Evas dar,
och det mödernet hon än har kvar.

Visst kan mannen hoppfull dristeliga
resa tempel, som mot himmeln stiga,
men hans byggnad blir en murad graf,
om ej kvinnan gör ett hem däraf.

Som prästinna hon på tröskeln stiger,
och till smak och ordning allt hon viger,
och när hennes arbet’ först är slut,
ser man, hvad som fattades förut.

Nyss af denna ljufva konst ett minne
edra händer lockat fram här inne,
där förut sågs bara tiljan ju,
glöda färger, växa blommor nu.