Tronförlustig drog en kungason
bort i forna dar från Fyrisån,
dit där yster Klarälf lössläppt ilar,
högg sig själf en tron i furuskog,
vann ett land med yxa och med plog,
och som kung i högen nu han hvilar.

Fjällens dotter, Klaras älf, som ser,
hur hans rike frodas mer och mer,
vill till Fyris gammal skuld betala;
ammar upp en yngling på sin strand,
sänder honom, furste utan land,
upp till minnets stamgods i Upsala.

Hvar han fram i häfdens urskog bröt,
luft och ljus in i dess skymning flöt,
efter hand lät sol’n en gyllne strimma
spela öfver dunkel sagogrund,
och på ättehögens hvälfda rund
syntes bautastenens runor glimma.