Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. J. P. van Suchtelen - Lefnadsteckning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af skäl som inses, temligen inskränkt. Vanligtvis var
han då alltid vid mycket godt lynne, och sade det ofta
sjelf. Särdeles märkbart var det vid middagen på första
lördagen af detta år (1836). De, som då voro tillstädes,
minnas rätt väl, huru han vid måltidens slut
propo-nerade såsom skål: »Lefve lördagarnel Jag hoppas att
vi ännu skola hafva roligt tillsammans många lördagar!»
Den nästföljande kom han, på läkarnes inrådan, icke
till bordet, men infann sig på eftermiddagen i salongen,
Många af sällskapet sågo honom då för sista gången.
Så snart han blifvit på allvar sängliggande, yttrade
han sin öfvertygelse att ej mera vederfås. Han tillät
väl blodaftappning, emedan han ansåg möjligt, att
der-med kunde något uträttas, men läkemedlet ville han
icke 1 intaga och var på sin vakt att icke få sådana
insmugglade med drycken. Sitt lynne förnekade han
icke under sjukdomen och blandade intill slutet skämt
i hvad han yttrade. En dag var han något bättre, så
att man började hoppas på en fördelaktig brytning i
sjukdomen. Då någon yppade för honom denna
förhoppning, lade han handen på bröstet, der ett af de
mest besvärande symptomerna hade sitt säte och utlät
sig: »Uennemi est toujours lä. $9ai hattu les
avant-p o stes, mais le corp s-dlarmé e garde sa position.
Nesperez rienh Efter åtta dagars sjukdom afsomnade
han som ett ljus slocknar.»
Så långt Askelöf, som af lätt begripliga skäl nästan
endast såg de ljusa sidorna hos sitt föremål. Vi torde
emellertid böra anföra ett par andra uttalanden, icke
fullt så smickrande, men ganska intressanta. General
Akrell skrifver i sina posthumt utgifna memoarer:
»En i sig sjelf obetydlig tilldragelse, men som 1835
väckte ett obehagligt uppseende, må här anföras: En
dag blef jag ganska oförmodadt bjuden till en af de
middagar, som hvarje vecka gåfvos af ryske
ambassadören, grefve v. Suchtelen, i hvars hus jag förr icke varit
och med hvilken jag icke vexlat ett ord sedan fälttåget
i Tyskland 1813, då jag i närvaro af h. k. h. kronprinsen
hade att försvara en på nådig befallning af mig
uppgjord plan till förskansande af passen vid Saar- och
Nuthefloderna. Förundrad öfver den oväntade
inbjudningen, blef jag det ännu mer öfver det smickrande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
