Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Rysslands utomordentliga ambassad till Karl Johan - 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag höll just på att uppdraga dessa reflexioner, då
’le Journal de PEmpire’ för i dag föll mig i ögonen.
Denna tidning som är mer än halfofficiel, emedan
redaktörerna enligt en ny förordning utnämnas af kejsaren,
innehåller en synnerligen skarp artikel, hvars syftning
ej är svår att ^isså; ty om man å ena sidan tycks vilja
skämta öfver atskilliga krigsrykten, fins å andra sidan
ej en enda tirad rörande de båda rikenas vänskapliga
förbindelser, eller de båda suveränernas ömsesidiga
förtroende, en fras, som man så ofta slösat med vid mindre
allvarsamma tillfallen än detta. Den innehåller äfven
flera ironiska och pikanta häntydningar, hvilka alltför
lätt inpassas på grefve Czernicheffs person och resor
för att icke upptagas illa i Petersburg.»
Om Czernicheffs beskickningar i allmänhet yttrar
Bernhardy i sin Rysslands historia följande:
»Kejsar Alexander sände två gånger sin
flygeladjutant gardesryttmästaren CzernichefF till Paris med
egenhändiga bréf till Napoleon. Sedermera
krigsministern och fursten CzernichefF var då en temligen ytlig
yngre man, som hufvudsakligen gaf sig ut för att vara
farlig för damerna. Enligt hans rapporter samtalade
Napoleon med honom ganska ofta, såsom han i dylika
fall brukade — beklagande sig som om någ<?n stor
orättvisa skedde honom, hotande, skrytande med sin
kolossala makt — sedan åter inställsam, då han tänkte
på sin personliga vänskap för kejsar Alexander och
gaf försäkringar om sin kärlek till freden — men alltid
utan riktigt sammanhang och utan att någonsin komma
till något bestämdt förslag. Vid slutet af ordflödet var
det enda man hade klart för sig att man helt enkelt
måste lyda Napoleons vilja utan att mycket fråga efter,
hur långt han behagade gå. Dessa Napoleons samtal
med ett honom så föga jembördigt sändebud erbjuda
derför i detalj ingenting annat beaktansvärdt, än att
Czernicheff (i april 1811) tog tillfallet i akt att föra på
tal en sublim idé af kansleren Romanzow, hvilken är
betecknanäé för denne ryske statsmans åsikter och
begåfning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
