Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så långt L. J. Hierta1. De sist anförda raderna
gifva oss anledning att dröja ett ögonblick ännu vid
detta Antingen—Eller: Napoleon—Alexander. Att
Napoleon åsyftade inkräktandet af väldet öfver alla Europas
folk, må lemnas obestridt; och sjelfva förevändningen för
denna inkräktningspolitik, förstöringen af Englands
handel, röjde utan tvetydighet, att yttersta syftemålet
svårligen kunde vara något annat, än gränslösheten af
Napoleons välde, så vida nämligen icke rent oförnuft ledde
hela hans företag. Men om ock hans plan gick derpå
ut att förvandla äfven Ryssland till ett lydland under
Frankrike och om detta kunnat lyckas honom, så hade
han dock derigenom icke vunnit mer, än hvad äfven
Rysslands herskare en gång kan vinna, om hans makt
ostörd fortfar att utvidga sig och det slutligen lyckas
honom att underkufva det öfriga Europa. Vill man
veta hur farlig Napoleons politik var eller hvilken
möjlighet till framgång den kunde hafva för sig, så måste
man undersöka den motståndskraft, på hvilken Europas
frihet har att räkna mot den ena så väl som den andra
inkräktaren.
Denna kraft låg år 1812 icke i Rysslands händer2
och från Rysslands seger, kunde icke en befrielse utgå,
som för framtiden tryggade folkens frihet. De fortfara
alltid att vara till spillo gifna för inkräktarens våld,
i fall de mot Napoleon voro värnlösa när han angrep
Ryssland för att underkufva det. Napoleons välde var
ingalunda populärt, åtminstone hos de folk, som redan
1 Boken, som upptager 123 sidor, genomgår för öfrigt på ett
synnerligen pikant sätt alla de förment afgörande skälen för 1812 års
politik, framhållande huruledes alla de mest betydande männen i
statsrådet, generalerna och öfriga högre befälet inom armén så väl som de
högre sällskapskretsame, sjelfva kungen och drottningen jemte
nationen i sin helhet ända till 1812 voro af en motsatt tanke mot Karl
Johans, om det politiska system som borde följas. Det torde då med
skäl kunna frågas: Är det tänkbart, är det ens möjligt, att alla
dessa män, bland hvilka funnos så många icke’mindre skarpsinniga
än fosterländskt sinnade, kunde vara rent af förblindade och Karl
Johan ensam, som nyss hade kommit hit, i motsats till dem alla
se klart in i framtiden i fråga om riktigheten och tryggheten för
Sverige af 1812 års system?
2 Jemför den förut citerade broschyren »Förbigångna
momenter» etc.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
