Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sol-Hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den vackra läppbågen spändes i blodrödt
trots igen.
»Visst visst», svarade jag ömt. »Hvem skulle
väl ha nänts göra dig sorg?»
Han ryckte till och stirrade framför sig.
Jag tyckte, att det föll mörker från de blå ögonen
ut i solljuset omkring honom. Men bara ett
enda kort ögonblick syntes skuggan. Så log han
igen och talade sorglöst.
»Mor var sexton år, far var tjuguett, när
jag föddes. Sådant blir glädje af, förstår du,
gamle. Men nog har jag varit hatad. Och vet
du, hvem som hatat mig? Jo mor, hon, som
bara kunde ett helt — att vara sexton år en
gång!»
Han häjdade sig plötsligt och kramade
konvaljerna i handen, så våldsamt, att de skälfde
till af dödsångest.
»Du gör dem illa», sa’ jag enkelt.
Ögonblickligen doppade han de sårade blommorna i
en bäck och lade dem sedan ömt och varsamt
på turistränselns platta öfverkant.
»Du ska’ inte tro, gamle, att det varit ’synd’
om mig. Åh, nej! Glädjen har ingen kunnat
bryta ur mig, och styffar, den af föräldrarna
anskaffade namnskylten, har älskat mig, han,
tusen gånger mer än sin egen tama hvardagsafvel!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
