Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Thora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den natten skrattade stadsherrn sig till sömns.
Han böqade få roligt på Yxegården nu.
Tror du man kan känna hat inför dylikt!
Men Thora hade inte tid att hata nu; olyckan
stod för tätt öfver henne och öfver gossen.
Sannt var, att han inte föreslog någon
uselhet ännu, gossen, men han följde hur långt det
än bar. Det var Thoras fel, allt var hennes fel!
Stadsfläkten, mannen skapat omkring sig,
gaf lif åt honom, men död åt dem!
Så räknade hon ut, att hon varit för sträng.
Gossen var ju i ungdomsyran: han behöfde lek
och glädje, dans och fröjd!
Så fick den gamla logen åter röd färg på
kinderna — och åter ljöd dans och lek därinne.
Det var ståtliga, gammaldags gillen hon
ställde till, Thoramor, och själf var hon ståtlig
och så glad som bara den är, som har en stor
sorg att roa. Jag var där och »berättade».
Mannen, helherrn, gapskrattade, och sonen,
halfherrn, sof den ovane rucklarens döda sömn
med hufvudet lutadt mot logväggen.
Så gick det! Nu kämpade hon på knä,
herre.
Förut hade hon alltid tänkt sig det som
lifvets tyngsta sorg, när sonen skulle välja flicka
till gifte. Men nu! — — En ung — en ny —!
Kärlek var annat än hon, en gammal mor! Så
tog hon en fager släktinge till sig — »som hjälp».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
