Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En bastard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ragna sa’ de orden ingenting. Hon började
bedja Erik sjunga, bad så där tyckmycket näpet
och inställsamt som kvinnor, hvilka tro sig
mycket älskade, bruka bedja.
Till sist blef det som hon ville —
naturligtvis.
Det var bara några rader — någonting
tarf-ligt han sjöng — en liten enkel engelsk visa.
Många stora människoröster har jag ju inte
varit i tillfälle att få höra, men skogens
tusendetals sångare ha skärpt mitt öra för välljud.
Eriks röst var välljudet själft. Aldrig får
jag höra dess make! Klar, mjuk, hög!
Som på prof lät han stämman strömma ut
i en enda ton af ständigt växande styrka —
men så afbröt han sig helt tvärt.
»Det gör ondt att sjunga», sade han kort.
Han gick hastigt in i stugan, och Ragna ville
följa honom, följa honom som en orolig hustru.
Hon hade mist sitt fina öra för själssång,
herre, och för själsångest — mist det genom
kärleken!
Jag höll henne kvar med frågor.
Dikta hade hon slutat — att berätta sägner
likaså. Erik hade blifvit hennes saga — hans
tal de enda historier hon mindes, hans kyss den
enda dikt hon brydde sig om.
Jag stannade hos dem en hel vecka, så
axlade jag åter ränseln.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
