Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Buabruden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sådan var hon till sinnes, när Sven
träffade henne.
Det var en söndagskväll det skedde. Margit
satt på den flata spelarestenen i döda forsen med
fiolen i knäet, de mörka ögonhåren i frans mot
kinden och det ljusvågiga hufvudet som draget
bakåt mot stammen af ett sviktande träd.
Sven var en nykommen, men underligt tal
hade han ändå hört om henne, Margit, som varit
så god och blifvit så ond!
För att pröfva humöret hennes, satte han
luren till mun och lät ett par kolare-rop höras.
Margit miste lifsfargen och kröp förfärad ihop
på stenen . . .
Ond, hon!
Sven tyckte sig aldrig ha sett något så
ljuf-ligt och så fagert . . .
Han sprang fram . . .
Ja, så var den historien i gång, herre.
Sven var yngre än hon, rödblommig, stark
och litet vek öfver de fylliga läpparna. Men
det betydde inte stort huru han var; det viktiga
var att han kom då.
Hon faste sig vid honom, herre, med alla
sina hungrande, ömma hjärtrötter. Hon öste
så mycket kärlek och omsorg öfver honom och
så mycken hopspard glädje och fröjd, att Sven
tyckte sig ständigt befinna sig på fest.
Af modern hade hon ju bara ägt den bit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
