Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En björnhistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i hufvudet på folket» — och så föraktade han
oss äfven som lögnare.
Utan svagheter är ju ingen. Herr John
Johnstone hade en: han tyckte ännu om hjortron
och helst om att få plocka dem själf, svala och
friska från stjälken.
Den första dag ryktet gick »att nu var myrn
gul», begaf han sig också af på hjortronfängning
med Heine i bakfickan, en smörgås i framfickan
och en butelj dricka i byxfickan. Och så en stor
knif vid sidan — för manlighetens skull.
Soligt var det och härligt var det, men det
såg inte herr John Johnstone, ty han såg på den
tiden ingen annan härlighet än sin egen.
Myrn var som ett guldhaf, herre.
Guld hvart man såg. Rödt guld, gult guld,
svart guld och allt det guldet nickade som tunga
topaser i ett uppslaget sammetsetui!
Fjärilar med guldstoft på vingarna svepte
snålt öfver bären, och vid synranden vågade
luften i ett tunnt genombrutet guldskärp. Från
fjällen kom vinden i breda slag och hämtade
sötma och bärdoft åt de törstiga bärgen, och i
långsträckta slag flög den blå skogsdufvan lågt
efter marken som berusad af guldglöden.
Men som sagdt slikt såg inte herr John
Johnstone. Han bara såg, att bären voro saftiga
och kände, att de voro friska och söta nog att
behaga hans tunga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
