Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Enoch frostmannen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
se något lik en ljus hög ligga hopfallet på
marken.
Det var Lisa.
Hon gret inte, kved inte, jämrade sig inte,
hon var bara hopfallen.
Enoch kände intet medlidande den gången,
ingen kärlek, bara vild, sjudande vrede, öfver
att slikt hade kunnat ske på Älgö gård — i
hans hem . . .
»Stig upp», sa* han kort.
När inte Lisa genast lydde, tog han henne
i armarna och bar in henne i storstugan, där
han ställde ned henne midt framför målaren.
»Se så», sa’ Enoch, hes i rösten, »nu tänker
jag vi kan ställa till förlofningsgille, mor. Om
söndag lyser det för de där två!»
Lisa stod där fadern ställt henne, blek och
med ögonlocken slappt nedfallna, så lik en
af-knyckt hvitsippa som en människa kan vara det.
Tystnaden i rummet lade sig strypande
öfver dem, som voro inne.
»Nå», fortfor Enoch hånande, »ska’ ni inte
ta hvarann i hand ni två, som haft så
brådt-om att spela äkta folk i förväg?»
Ingen svarade.
»Hur är det med ölet, du mor? Du har
väl haft tid brygga det färdigt, tänker jag, när
du inte haft tid se efter jäntan din — efter hon
är en sådan, som behöfs ses efter!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
