Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Enoch frostmannen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ingen tystnad kan motstå ett barnjoller,
herre.
Tystnaden försvann — likaså Lisa.
Hon plånades ut helt sakta . . .
En kväll lade hon gossen i Enochs knä, —
morgonen därpå voro hennes lätta spår i
lifsskogen borta.
Sin skam hade Enoch delat — sin sorg
behöll han för sig själf.
Ingen bjöds på hennes begrafning: hon
följdes bara af dem, som hållit af henne. —
Gåfvan Enoch fått fostrade han i kärlek
och stolthet: de blefvo snart som ett kött de
två, stor’ Enoch och lill’ Enoch. Gossen tog
efter allt hvad morfadern gjorde — storväxt och
mörk var han också, med Enochs panna och
ögon. Alltid såg man de två tillsammans, på
ägor, i stuga, på sammanträden: ty öfverallt tog
Enoch gossen med, och barnet skämde inte
tilliten, utan satt där tyst och tåligt och »lade råd»
lika allvarligt som någon ann.
Kungsträdet hade helat sig efter rothugget,
fast på stammen bildats ett knä. Fullt så rak
svajade inte kronan där uppe i solljuset, men
ännu var den högre än alla andra.
Hustrun hade däremot blifvit en ann.
Hon var nu en ängslig och vilsegången
kvinna, som aldrig ville bestämma något, aldrig
befalla något — och som jämt darrade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
