Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
282. Nils Grabbe.
(Karis).
Nils Grabbe skall ha bebott Grabbacka i Karis (Jmfr sid. 262).
En gång skall denne Grabbe kommit i gräl med fogden på
Rase-borg. I sin förargelse skall han då bundit ett hästtäcke för ögonen
på sin häst och ridit ned från ett brant bärg (Slottbärget) nära
Grabbacka och sålunda omkommit.
En annan sägen vet, att han vid lutherdomens införande fallit
hos regeringen i Stockholm i onåd för sin grymhet och sitt
omänskliga beteende mot bönderna. Af fruktan för straff skall han då på
ofvannämda sätt afhändt sig lifvet.
Som en stor bondeplågare framställer honom sägnen. „Han
var så sträng mot sitt folk, att han lät fastbinda människor nakna
vid träna i skogen och lät myror, myggor och modd äta dem till
döds*.
286. Om slottsherrn på Raseborg.
Det var en gång en slottsherre, hård och grym. Han röfvade
åt sig en brud från omnäjden, obekjunrad om, att hon hade en
fastman förut. Vid bröllopet infann sig en gråskäggig man och bad
att få på harpa spela upp till dans. Det fick han lof till och
spelade, så att unga bruden blef både röd och varm.
Under följande nätter satt hon i ett torn och lyssnade till
har-polåt från vattendraget utanför. Riddaren frågade, hvad hon hörde på.
„Tyst, där sjunger en fågel så fagert för mig!* svarade hon.
„Den fågeln vill jag knäppa*, sade han, tog så sin stålbåge
och sköt med en pil ihjäl spelmannen — den samme, som infunnit
sig vid bröllopet, slottsfruns förra fästman.
I sin vrede lät borgherren då sätta sin gemål med bakbundna
armar på en otämd springare och lofvade tro på hennes oskuld, om
hon kunde rida tre hvarf omkring på murarna. Tvänne hvarf red
hon lyckligt och väl, men vid det tredje skrämde hennes svajande
upplösta hår hästen, och båda försvunno i djupet.
Finsk Tidskr. 1890, sid. 383.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
