Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. LEFNADSTECKNING - 5. Ännu ett residensombyte — Familjeförhållanden — Gästabud på Forssnäs — Patriarkalisk ställning till sockenboar, uppfattning af folkskolor och presterskap — Anförande mot ångkraften
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sådan denne lefde och hade sin varelse i Ydre-trakten ännu
mot slutet af 1700-talet:
»Under predikan vandrade kyrkvaktaren, vanligen kallad
spögubbe, käppgubbe eller stöt, iklädd sin skrud, med långsamma
och högtidliga steg, fram och åter på stora gången, spejande till
höger och venster efter i sömn försjunkna åhörare. Om deras
dvala var alltför djup att störas af det slag han gaf med flata
handen på kanten af bänken, eller af sidokamraters påminnande
knufifningar, stötte han hårdt mot golfvet sin långa staf, prydd
med en bjellra i spetsen eller, i de mest hårdnackade fall, sänkte
han honom till knackning på nedlutade hufvuden. Denna staf
utbyttes i N. Wij 1784, i Torpa 1794 och vid samma tidpunkter
i öfriga kyrkor, mot en piska, som lemnar i god ro sofvande
åhörare, men förföljer inkomna hundar.
Mannens drägt bestod fordom, liksom vanligen ännu, af en
sid kappa, med krage och uppslag af annan färg, olika i nästan
hvarje församling. Sundboame tilldelade 1731 åt sin en ny rock
med gula uppslag och 1783 en blå kappa med rödt.
Asby-boame en brun rock, äfven med gult.
Att hans förrättning varit för allmogen oangenäm, synes
redan af socknestämmobeslutet i Malexander 1689, som vid vite
förbjöd tillägga honom öknamn eller göra honom förebråelser.
Han måste derstädes också årligen ombytas intill 1693, då
käppe-gubben afsattes, under förmaning af pastor till de äldste att i
stället hafva uppsigt på sofvande och på dem som gjorde
förargelse ; men då denna tillsyn befans otillräcklig, återbesattes
tjen-sten 1695 med lön 2 daler årligen af kyrkan, samt af
församlingen ett frivilligt sammanskott i spannemål.»
Ypperlig är ock R:s skildring af gamla tiders dogmatiska,
grundliga och lärda, men oftast kärfva predikosätt, som ej
lämpade sig att utan denna yttre hjelp väcka till uppmärksamhet
åhörare, trötta af föregående dagars arbeten och af morgonens
kyrkovandring. »Vårt presterskap» — säger R. — »hade då
ännu icke påfunnit att kittla studerade åhörare med doftet af
vältalighetens blommor, eller att uppskaka de öfriga med
läsarepredikanters än rysvärda, än löjliga åtbörder, med skri och
förbannelser.
Ett annat medel till väckelse för sinnena utgjordes af fri-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
