Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. LEFNADSTECKNING - 7. Ljungeldar på Riddarhuset: riksdagsscener och debatter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tacksamhet för det afstådda och helgd för det bibehållna. 1809
är ännu i friskt minne, och likväl vill man nu helt och hållet
borttränga detta ursprungliga stånd, de öfrigas kraftiga försvarare,
äfven mot ideologers bemödande att också dem upprifva.
Under medeltiden, så lyder en tillvitelse, skulle aristokratien
hafva utestängt de yngsta stånden från riksförsamlingen.
Klarsynta häfdeforskare hafva redan medgifvit, att dessa stånd ännu
icke kunde representera, emedan de först då börjat uppkomma,
vinna sammanhang och förmögenhet. En stat kan vid sin
lagstiftning ej betjena sig af elementer, som ännu icke erhållit stadga
och inflytande.
Låtom oss vidare granska jordbesittningen. Vi veta att intill
kristendomens allmännare antagande egde odalmannen all Sveriges
jord, med undantag af kronans, kallad Upsala öde, och templens
obetydliga. Vid slutet af medeltiden egde kronan ännu mera
genom förbrutna gods och förening med inhemska konungaätters
egendom. Det nya bondeståndet besatt något, minst genom köp,
mest såsom gåfvor. Den vida större återstoden var .delad mellan
gamla och nya frälset samt de andlige; och till denna sistnämnda
besittning hade gammal och ny adel hufvudsakligast bidragit, de
två yngre stånden föga, kronan nästan intet; dock indrogs all
klosterjord och större delen af kyrkornas till staten; ganska få
gifvare återbekommo sina skänker.
Så förblef denna krono- och skattejord, med tillfälliga
minskningar eller tillägg, under återstoden af 1300-talet och någon tid
inpå följande, hvarunder likväl bondeståndets förvärf i gåfva och
köp ökades.
1600-talets krig, särdeles slutet af drottning Kristinas, medförde
nödvändigheten för kronan dels att upplåna penningar mot ränta
i jordafkastning, ett lånesätt, som tillika var mellan enskilda det
vanligaste, dels att genom lika utväg liqvidera löner och
förskotter, dels att donera en myckenhet hemman, någon gång af gunst,
oftare dock till stora förtjenster.
En ny reduktion inföll, den sista af de många, hvarigenom
adeln nödgades, på sätt vi känna, förlora icke blott hvad som i
kronans dåvarande betryck kunnat vara skäligt, sjelfva räntan, utan
äfven besittningsrätten ofta nog på gamla frälset, under liqvider,
vid hvilkas granskning rättvisan häpnar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
